Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 16 Nov. 1907 - Hermann Götz (med porträtt) - Axel Bergström † (med porträtt) - Vid »Parsifals» 25-års-jubileum 1882—1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lionom i ett bref, att han skulle vara
glad om det kunde ske hösten 1S77
— »och det är endast möjligt», säger
han, »om »Die Widerspänstige» till
den tiden håller mig öfver vattnet».
Hittills hade hans själskraft uppehållit
den kroppsliga, men så insjuknade
han så häfiigt i sitt luuglidande, att
det var ringa hopp om vederfående.
Emellertid tillfrisknade han och
började åter med ifver arbeta på den
nya operan. I slutet af mars sände
han Frank partituret till andra akten.
Under sommaren, som hin tillbragte i
den högst belägua kurorten Richisau,
skisserade han första akten.
Återkommen derifrån arbetade han med
feberaktig oro och hade skisserat nästan
hela tredje akten, då han åter lades
på sjukbädden för att icke mera
uppstiga derifrån. En söndagsafton, den
3 dec. 187(5, slöt han sina ögon för
alltid.
Enligt Götz’ sista önskan öfvertog
Frank det mödosamma arbetet att efter
skisserna till tredje akten fullborda
operan. Den 30 sept. 1877
uppfördes »Francesca da Rimini» i
närvaro af tonsättarens maka, hans
talrika vänner samt många framstående
konstnärer och konstvänner. Trots
rikligt bifall och lofordande kritik, kunde
operan icke hålla sig uppe. En Götz’
biograf yttrar om musiken i operan:
»så 8könhetsmättade melodier, så yp
piga, strålande harmonier, en så liffull,
plastisk gestaltning, genomträngd af
finaste stilkänsla kundo endast Göt z
skänka oss, hos hvilken skönhetslinien
var medfödd». ijan säger äfven:
»Likasom Cornelius’ »Barbier von
Bagdad», Hugo Wolfs »Corregidor», hade
också »Francesca» uppstått för tidigt.
Men nu, då ur dagens larm en
idealare konstriktning vill mer och mer
segrande träda fram, må man
återvända till »Francesca», som ej är
bestämd för dagen utan för evigt
fort-Iefvande». Framtiden får utvisa, om
hans utsago skall vinna bekräftelse
och Götz återupplefva äfven i detta
verk.
&
Axel Bergström.
Efter ett par års sjukdom till följd
af ett slaganfall afled härstädes d. 31
oktober, musikdirektören, hof
kapellisten och den mångårige medlemmen
af Aulin-kvartetten Axel Bergström.
•Carl Axel Bergström var född
i Garpenbergs församling, Kopparbergs
län, den 2 febr. 1864. Han erhöll
sin första undervisning i violinspel af
direktör Hedin i Säter, blef 1879 an-
stäld som »spel i nummer» vid
Dalregementet och genom direktör J.
Kjellbergs välvilja satt i tillfälle att
komma till Stockholm och studera
violinspelet för prof. Job. Lindberg
Om hösten samma år vann han inträde
vid musikkonservatoriet och erhöll der
efter afslutad kurs akademiens jeton.
Ar 1882 blef Bergström anstäld som
altviolist i bofkapellet.
Musikdirektörs-examen aflade han 1885, antogs 1888
som musikanförare vid Uplands
regemente, erhöll 1890 utnämning som
musikdirektör och blef 1903
musikdirektör vid Göta lifgarde, Såsom
skicklig orkesterledare har han för en
större allmänhet gjort sig känd i
egenskap af militärmusikens ledare på
Hasselbackens sommarkonserter. I sexton
år var han som altviolist medverkande
i Aulin-kvartetten från början af dess
verksamhet 1887, då dess öfriga
med-I lemmar utgjordes af, utom hr Aulin
sjelf, hrr Edvin Sjöberg (2:a violin)
och Berndt Carlson (violoncell). Axel
Bergström, som var ogift, sörjes
närmast af en broder och saknas af
många vänner, som han vunnit ined
sitt blida och vänsälla väsen. Som
skicklig musiker har ban gjort en god
insats i musiklifvet härstädes. Vid hans
högt dl.ga begrafning i Gustaf
Adolfs-kyrkan spelade utanför densamma Göta
lifgardes musikkår Nordqvists
sorgmarsch och inuti kyrkan en koral,
hvarjemte Aulin-kvartetten och fyra
medlemmar af hofkapellet utförde ett
andante af Mozart] för
stråkinstrument- Musikkåren spelade till slut
Chopins sorgmarsch och vid grafven
utfördes kvartettsång.
¥
Vid» Parsifals 25
års-jubileum 1882—1807.
Första uppförandet af Wagners sista
musikdrama »Parsifal» egde rum i
Bayreuth ett halft år före mästarens död
(13 febr. 1S83) den 26 juli 1882 »för
medlemmarna af patronatföreningen» ;
på detta följde den 29 juli ännu ett
dylikt, d. v. s. icke offentligt. Den
första offentliga föreställningen egde rum
den 31 juli. Den näst sista (27 aug.)
bevistades af Tyska rikets kronprins,
sederm. kejsar Fredrik. Han yttrade
då sin beundran öfver verket sålunda:
»Jag tioner ej ord för det intryck jag
mottagit. Det öfvergår allt hvad jag
väntat. Jag är djupt gripen af det
upphöjda däri och förstår att detta
verk ej kan gifvas på en modern
teater» *.
Såsom sjelfständig dikt kan
»Parsifal» äfven detta år fira femtioårs-jubi-
* Under senare år har, som bekant,
trots protester från fru Cosima AVagner
o. a., »Paraifal» bllfvit uppförd 1
Amsterdam och New York.
leum, ty 1857 på Långfredagen, en
vacker vårmorgon i Schweiz, fick
Wagner idén att lösgöra Parsifal från
Tri-stan-dikten och att behandla ämnet
sjelfständigt. Planen växte långsamt ech
blef 1865 på önskan af Ludvig II af
Bayern utförd i större omfattning.
Fullbordad blef dikten den 23 febr. 1877.
På hösten samma år uppläste mästaren
densamma för första gången i närvaro
af sina vänner på »Wahnfried».
Kompositionen följde sedan temligen raskt.
På våren 1879 var hela
kompositions-utkastet färdigt. Första uppförandet af
förspelet egde rum redan 1878 under
julen inför ett mindre sällskap
påWahn-fried, samladt för att fira fru Wagners
födelsedag, som då inträffade. Wagner
hade genom hertigens af Meiningen
vänliga beredvillighet fått för två dagar
disponera hans kapell och uppförde
tidigt på morgonen d. 28 dec. i
Wabn-friedshall det nyss instrumenterade
förspelet såsom en hyllning åt fru Cosima.
Efter att alla hinder af flere slag
blifvit undanröjda, förklarade konung
Ludvig II, inför hvilken förspelet
utförts af Münchens hofkapel!, att han
ville öfvertaga protektoratet öfver
festspelen 1882. Vid samma tid stälde
konungen till Wagners förfogande sin
hofopera-orkester, som då stod under
ledning af generalmusikdirektör
Hermann Levi. Denne blef sålunda den
förste »Parsifal»-dirigenten. Han löste
med stor hängifvenhet den ärofulla
uppgiften och skapade den musikaliska
tradition för »Parsifal», som än i dag
eger bestånd i Bayreuth.
Redan sommaren 1881 hade några
förberedande repetitioner företagits. De
egentliga inföllo under sommaren 1882.
Man får tänka på, att »Parsifal» trädde
fram i världen under helt andra och
långt lyckligare konstnärliga
förutsättningar än »Nibelungens ring» 1876.
Det fanns nu många fler dugtiga
Wag-ner-sångare; stilen för de nya
musika-liskt-dramatiska skapelserna af mästaren
hade man satt sig in uti. Äfven
publiken hade lärt att förstå dem bättre.
Sålunda beredde utväljandet af de
sjuDgande ej så stora svårigheter som
1876. Dessutom handlade det nu om
blott ett drama, icke om fyra, såsom
vid uppförandet af »ringen». Trefaldig
besättning förekom för Parsifal
(Winkelmann, Jäger, Gudehus) och Kundry
(damerna Materna, Brandt och Malten).
Gurnemanz sjöngs ömsom af Scaria
och Siehr, Klingsor af Hill och Fuchs,
Titurel af Kindermann, Amfortas af
Reichmtnn och Beck. Äfven de s. k.
mindre rollerna fingo utmärkt
besättning. Körerna bestodo af 84 manliga
och kvinnliga stämmor samt 50
gossar; orkestern var 105 man stark, af
hvilken Miinchen-operan lemnat 73.
Öfver det fördelaktiga intrycket af det
hela har Richard Wagner sjelf utförligt
yttrat sig i sin berättelse om »Das
Biihnenweihfest8piel in Bayreuth 1882»
(se hans samlade skrifter och dikter).
Efter första festspelen 1876 hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
