Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 2 Dec. 1907 - Kathleen Parlow (med porträtt) - Den nya operakrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kathleen Parlow.
Då den unga violinelfvan med detta
namn vid midten af förra månaden
konserterade i Köpenhamn yttrade om
henne »Politikens» musikrecensent:
»Kathleen Parlow gjorde redan från
första början en stor succés, som
sedermera steg till formliga ovationer.
Denna unga flicka är ett verkligt
fenomen, ett geni. Minst sagdt är hon
ett kvinnligt motstycke till Mischa
Elman. En större, fylligare, varmare
ton har man näppeligen förut hört.
Fröken Parlows teknik har nått
kulmen af fulländning. Ingen har sedan
Wieniawskis dagar spelat sådana
halsbrytande saker som Paganinis
»Hex-dans» så som denna fulländade unga
amerikanska konstnärinna». Nyss förut
hade hon uppträdt i Berlin, der hon
väckte stor entusiasm och bland annat
spelade Paganinis D-dur-konsert, som
det hette i en musiktidning,
»förbluffande briljant och med skön ton».
Vi ha nu sjelfva fått öfvertyga oss
om att ofvannämnda omdömen ej äro
öfverdrifna. Den unga, 10-åriga
amerikanskan har här på fyra konserter
väckt samma hänförelse. De 16 åren
tycks också vara en sannfärdig
uppgift, ty den smärta flickan i sin enkla
hvita dräkt, sin något vaggande
rörelse under det inspirerade spelet, bär
syn för sägen. Hennes teknik är
verkligen underbar, tonen i det goda
instrumentet beundransvärdt ren, stor
och klangskön, särdeles mästerligt
hennes flageolettspel, uppfattningen den
bästa, hvarpå hon specielt i Bachs
»Choconne» gaf ett vackert prof.
Kathleen Parlow är, enligt
meddelande till oss af hennes mor, som
åtföljer henne på konsertresorna, född
i Calgary (Canada). Föräldrarna
flyttade till San Francisco när Kathleen
var 51/* är. Hon började här sitt
violinspel på en leksaksfiol och röjde en
ovanlig talang. Hennes förste
violinlärare, J. Conrad, undervisade henne
i fyra år, och sedan fick hon till lärare
den utmärkte, äfven i Stockholm
välkände violinvirtuosen Henry Holmes,
som i tre år ledde hennes studier.
Kathleen Parlow kom sedan till London
J för att ge konserter och träffade der
i prof. Leopold Auer från Petersburg,
Misca Elmans lärare, och blef i den
ryska hufvudstaden under ett år hans
elev, till dess hon i höstas gjorde sin
debut på flera konserter i Berlin och
sedan begaf sig upp till Skandinavien.
Hon är nu i Tyskland engagerad för
denna vintern och begifver sig till
London under majsäsongen derstädes.
Före sitt nämnda uppträdande i
Berlin denna höst, hvilket gjort den unga
violinvirtuosen mest bemärkt, spelade
hon under sistl. juli och augusti i
Ostende på den internationela
musikfesten, utförande Glazounows konsert
under den ryska tonsättarens egen
ledning och vann så stor succés, att tre
europeiska orkes: rar engagerat henne
för flere månader med särskildt vilkor
att hon skall spela Glazounow-konsert
och rysk musik.
För att ge begrepp om Kathleen
Parlows repertoar följer här nedan
redogörelse för hennes konsertprogram
vid uppträdandet här. På sin första
konsert hade hon till biträde en
sångerska miss Montheith, som säges ha
sjungit på operascener, till och med
Coventgardens, och som pretenderade
likställighet med miss Parlow på
hennes konserter (ej viljande betraktas som
»biträde»). Hennes sångprestationer
med aria ur »Tosca», sånger af Brahms
och ett par engelsmän eller
amerikanare voro så tarfliga, till och med
löje-väckande, att hennes vidare
medverkande här undanbads. I mr A.
Wilt-shire har miss Kathleen haft en god
ackompanjatör, som endast medverkar
såsom sådan, ej som solopianist.
Kathleen Parlow spelade på sin
första konsert här den 20 nov. i
Musikaliska akademien: Tartini: Trille du
diable, Tschaikowsky: violin konsert,
Schubert: Ave Maria, Tor Aulin:
Impromptu, Paganini: Hexentanz; på
andra konserten: Wieniawski: Konsert,
D-moll, Bach: Gavotte (solo),
Beethoven: Bomans, G-dur, Mozart: Menuett,
Tschaikowsky: Serenade mélancolique,
Paganini: Moto perpetuo; på tredje
konserten: Paganini: Konsert, D-dur,
Bach: Chaconne (solo), Hubay:
Nocturne, Wieniawski: Polonaise; på
fjerde konserten, »afskedskonsert», d.
2 dec.: Glazonnow: Konsert, A-moll,
Ernst: Otello-fantasi, Spohr: Adagio
(9:de konserten), L. v. Auer:
Tarantella.
%.
Den nya operakrisen.
Det ekonomiska trångmål, hvari k.
operan för närvarande befinner sig
ha vi helt nyligen omnämnt. Detta I
har nu föranledt att kontraktet med
staten skall uppsägas. Emellertid j
har teaterns bolag ännu kvar af
kontraktstiden till 1 juli nästa år. En- I
ligt en intervju med operachefen lära |
nya underhandlingar med riksdagen
om ökadt anslag biifva nödvändiga.
I utlandet offras långt större summor
än här till understödjande af
opera-verksamheten. I Berlin utgå
behöf-liga tillskott för hofoperan ur
kejsarens handkassa men af andra tyska
operor åtnjuta många betydande
kommunala anslag, som kunna uppgå till
bortåt 3 å 400,000 mk. Hos oss har
försök att förmå Stockholms
stadsfullmäktige till beviljande af anslag
åt operan alltid misslyckats. Operan,
likasom dramatiska teatern, har
emellertid länge ansetts och behänd ats
som en statens tillhörighet, och inti 1
1888 beviljade också riksdagen bcK
liga tillskott af penningemedel för de
kungliga teatrarna. Men nämnda års
riksdag vägrade bifall till k. m:ts
proposition om anslag för
nationalteatrarna och förklarade sig ej vidare
vilja stå i ansvar för deras affärer.
Operan och Dramatiska teatern
skilj-des åt och fingo nu reda sig så godt
de kunde. Principie’t kan det icke
vara rätt, ifall saten skall understödja
en operainstitution— vi fästa oss nu
endast vid en sådan — genom ett en
gång för alla faststäldt
penningean-slag, ty tider ocli penningevärden
förändras. De så betydligt ökade pris
på all ting, som under tjugu år
medfört allt mer stegrade omkostnader,
borde ha till naturlig följd att
statsanslaget för operan i motsvarande
grad ökas. En konstitution sådan^som
operan måste följa med sin tid och
häda sig uppe såsom en konstens
id-kare i högre mening. Den får icke
göra ”geschäft” med musikpjäser i
”Den glada änkans” stil. Den måste
bära sin fana högre.
Det är nu i det närmaste 20 pr
sedan i riksdagens andra kammare, i
strid med första kammarens beslut,
genom seger i gemensam
omröstning tillägnade sig hedern att
alldeles vägra statsmedel så väl till
operans ombyggnad som till de kungliga
teatrarnas subvention genom årligt
ordinarie anslag af 60,000 kr. och
25.000 kr. som kreditiv. Allt hvad
andra kammaren beviljade var ett
extra anslag för 1889 till betäckande
af teatrarnas under åren 1883—88
uppkomna brist. Åt regeringen
med-gafs ädelmodigt rätt ”att för en tid
af ett år upplåta de k. teatrarnas
fasta och lösa egendom till
begagnande åt den eller dem, som utan
statsverkets betungande vilja drifva
teaterverksamhet å sagda teatrar på
ett för konsten värdigt sätt.”
Vi minnas hur operan efter denna
dödsdom räddades genom
hofkapell-mästaren Conrad Nordquist, som
genom kontrakt med regeringen fick sig
operan upplåten under spelåret 1888
—1889. Inkomsterna beräknades då
till 110,000 kr., däraf konungens
anslag 60,000 kr., hyra för lokaler i det
gamla operahuset 35,000 jämte hyra
för Dramatiska teatern 15,000.
Utgifterna beräknades till omkring
350.000 kr., däraf för sångscenen
80.000 kr., orkestern 82,000 kr.,
kör-staten 35,000 och balettkören 22,000
kr. öfriga utgifter för
operaverksamheten och förvaltningen skulle
naturligtvis bestridas af recettinkomsten,
Oaktadt operan detta spelår saknade
en så dragande kraft som dess
förnämste tenor, Arvid ödmann, hvilken
då var engagerad vid k. teatern i
Köpenhamn och här nödtorftigt
ersattes af den danska tenoren Fr. Brun,
blef det ekonomiska resultatet för hr
Nordqvist lysande. Artistgagerna
voro ej så stora då som sedan; operans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
