Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19 o. 20. 15 Dec. 1907 - Gunnar Wennerbergs gluntar - Mendès om Wagner - Nyupptäckt Beethoven-musik. 4 Valser, 5 Menuetter, 2 Ländler för stråk- och blåsinstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hör slottsklockans toner i stilla kväll» etc.
Huru djupt denna ungdomstid kan
lefva i själen, huru dess bild lyser
och värmer, när den uppkallas i
minnets förklarande ljus, det låter oss
Magistern veta, då han med innerlig
känsla sjunger: ”Våren är flydd, men
med glödande runor he’a dess härliga
saga står kvar”. — Jag afbryter här.
Det kännes nästan som en förbryte se
mot konstnären att sålunda
framdraga vissa partiers art och skönhet, ty
det är i sin helhet ett konstverk skall
ses och bedömas. Så hafva väl också de
flesta gjort dess bekantskap,
åtminstone alla de, som här sett sitt eget
unga lif återspeglas. I deras hjärtan
har skalden sjungit sig in, och där
hafva hans sånger funnit sitt varma
bo.
1 afskrifter voro åtskilliga af
Glun-tarna redan 1848 spridda äfven utom
Uppsala. De mottogos med
begärlighet, och ifriga anmaningar ställdes på
författaren, särskildt af hans betagna
uppsalavänner att genom trycket göra
dem tillgängliga för den stora
allmänheten. Det skedde ej utan tvekan,
nästan med motvilja å hans sida, som
ju från början ej med dem haft annan
afsikt än att gifva luft åt sina egna
känslor och glädja vännernas krets.
Mot slutet af 1850 utkom första
häftet, och i ett slag blef författaren
Sveriges populäraste man. Med
otålighet afvaktades hvarje nytt häfte,
och förtjusningen gick i stigande.
Sedan Tegnérs dagar hade ingen svensk
skald så fängslat allas sinnen. Den
store skalden öster om Bottenhafvet
hade först nyligen sändt ut i världen
sina Fänrik Ståls sägner, och hans
växande namn skymde ej den nya
stjärnan. Intrycket af Wennerbergs
sånger med dess egendomliga, för
svenska lynnet så tilltalande tonart
var hos oss djupt och allmänt, men
äfven åt väster öfver Sundet och
norska fjällen och åt öster öfver hafvet
gick skaldens stigande rykte. Denna
akademi gaf honom sitt erkännande
genom att den 20 december 1850
tillerkänna kungliga priset åt en
diktning, ”som själfständigt upptagit
Bellmans lager”, och samma år
hyllade den Musikaliska akademien den
unge tonsättaren genom att invälja
honom i sin krets. För honom själ?
kändes kanske som den största
belöningen, att vid hans ankomst till
1851 års promotion studentkåren
man-grant samlats för att entusiastiskt
hylla den man, som fört dess namn
öfver land och rike. Hans resor vid
denna tid liknade nästan en eriksgata,
och tidningarna inregistrerade troget
cieras detaljer.
Mendés om Wagner.
I ett föredrag, som den bekante
franske författaren Catulle Mendés
för ett par år sedan höll i Wien,
berättade han många intressanta drag
om sina sammanträffanden med
mästaren från Bayreuth.
Första gången träffade han honom
helt flyktigt i Paris kort före första
uppförandet af ”Tannhäuser”.
Richard Wagner var just då mycket
nervös och retlig, och de stiftade icke
närmare bekantskap.
Någon tid därefter gjorde Catulle
Mendés ett besök hos Wagner i
Trilb-schen vid Luzern. Mendés reste i
\ sällskap med de 1’Isle-Adam, och
bådas hjärtan slogo af förväntning, då
de närmade sig målet.
”Vi hade knappt kommit ut ur
kupén”, berättar Mendés, ”förrän vi
upptäckte en stor halmhatt. Under
denna hatt sågo vi ett blekt ansikte
med ett par ögon, som sökande
blickade åt alla håll. Det var han.
Förlägna stannade vi och vågade icke
närma oss. Han var liten, mager,
tätt insvept i en brun klädeskappa,
och hela den spensliga, men på samma
gång kraftiga gestalten darrade af
nervök spänning, under det ansiktet
bevarade ett lugnt och stolt uttryck.
Då Richard Wagner upptäckte oss,
svängda han sin hatt med ett rop af
glädje, kastade sig om halsen på oss
och tog oss under armen, och knuffade,
ledda, burna, medryckta i en hvirfvel
af ord och lifliga gester, kommo vi
till vagnen, som skulle föra oss till
mästarens hus”.
I det hotell, där Mendés, hans vän
och en dam, som reste tillsammans
med dem, togo in, mottogos de
anspråkslösa gästerna med de största
ärebetygelser. Värden och personalen
bockade sig tiil jorden hvarje gång
Mendés och hans vän visade sig, och
en hel del engelsmän följde dem hvart
de togo vägen. Missförståndet
förklarades först senare, och det visade sig
då, att Mendés blifvit tagen för kung
Ludvig af Bayern, Villiers för en
uppvaktande kavaljer och damen för
Patti.
Besöken i Wagners hem voro alltid
underhållande och intressanta.
Hemma var mästaren ofta klädd i rock och
byxor af guldglänsande, broderadt,
siden, och han tyckte om att vara
om-gifven af brokiga tyger. I
arbetsrummet och salongen lyste och gnistrade
det af sammet och siden. Gästerna
sutto, under dét han själf spatserade
omkring i rummet. Själf satt han
nästan aldrig : Mendés har aldrig sett
liouom sitta annat än under
måltiderna och vid pianot.
Han gick af och an, sköt stolarna
fram och tillbaka, sökte i alla fickor
efter den alltid försvunna snusdosan
eller efter glasögonen, som han heller
aldrig hittade, ryckte af sig baretten,
som hängde ned öfver vänstra örat
som en svart tuppkam, rullade hop
den och stack in den under västen,
men tog efter ett ögonblick fram den
igen och satte den på sig —
alltsammans under det att han pratade i ett
sträck.
Han pratade, fantiserade, skrattade,
skrek, blandade ihop allting,
framtids-p’aner, idén om framtidens f
estspel-byggnad, uttalanden om moderna och
i gamla musici, genialisk kritik öfver
Rossini och Auber, första planen ti.l
"Parsifal” o. s. v.
Mendés lifliga föredrag var späckadt
af en mängd kvicka och träffande
anmärkningar, som den franske
författaren hört af mästarens egen mun.
tit
Nyupptäckt
Beethovenmusik.
4 Valser, 5 Menuetter. 2 Ländler for stråk
och bläslnstrument.
Ofvaustående kompositioner ha efter
handskrifna stämmor i Thomasskolans
arkiv i Leipzig utgifvits af Hugo
Rie-maun på Breitkopf A Härtels förlag
derstädes. Dessa för första gången
offentliggjorda dansar ha hittills gällt
som anonyma. Deras ovanliga skönhet, ;
och den med påfallande raffinemang
utförda instrumenteringen hänvisade
på en af de förnämsta mästarne i
början af Dkde århundradet. Några
melodiska vändningar ledde först
tan-karne på C. M. von Weber:
emellertid visade en jämförelse med dennes
18 favoiitvalser att dessa i uppfinning
och instrumentering icke på långt när
voro jämnbördiga med de ofvannämnda
11 dansarna.
Vi veta nu, att ett antal af
Beethovens dansar för 7 instrument, hvilka
mästaren skref 1819 i Mödling, under
det han arbetade på sin »Missa
So-lt-mnis», gått förlorade. Schindlers’
biografi öfver Beethoven (1840) be
rättar härom: »Då Beethoveu,
sommaren 1809, var sysselsatt med
komponerandet af Credo (till »Missa
solem-nis«) villfor han en ofta uttalad
önskan och begäran af 7 medlemmar af
ett der exis1 erande musiksällskap,
hvilket brukade spela till dans i ett
värdshus i Briel nära Mödling, och skref
ett parti valser för dem, hvilka han
ejelf skref ut i stämmor. För den
stora kontrast som låg deri/att ett
stort snille på samma gång rörde sig
i de högsta regioner af musikalisk
poesi och i danssalen, anstälde jag
under några år forskningar, då mästaren
en gång omnämnde denna
omständighet, öfver dessa tillfällighetsalster, men
det der sällskapet hade med tiden
skingrats och allt sökande var
förgäf-ves. Äfven Beethoven sjelf hade
förlorat partituret till dessa valser.» Då
äfven komponei andet eller sammanfö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
