Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 2 Mars 1909 - Richard Strauss’ »Elektra» - Felix Mendelssohn-Bartholdy och hans kvinnliga närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var detta icke värre än i »Salome
hvilket ja emellertid är betydligt nog.
Vid första åhörandet tycker man att
»Elektra »-partituret innehåller mera
lyrisk stämning. Visst är att man här
finner en större stegring af den
musikaliska potensen hos denne
märkvärdige komponist, nämligen i fråga
om slagfärdig karakteriseringsförmåga
och virtuositet i blandning af
orkesterfärgerna. Om man gent emot denna
orkesterväfnad håller fram
dearmasångstämmorna i partituret, kunde man
nästan påstå, att »Elektra» skulle göra
ett öfverväldigande intryck, om de
marternde varelserna på scenen iingo hålla
mund och den dramatiska
orkesterdikten där försinligades pantomimiskt.
För öfrigt blir väl Strauss tvungen
härtill om han fortgår på den väg
han slagit in med »Salome» och än
vidare betrådt med »Elektra». Ty hvilka
sångare kunna till slut härda ut med
denna rösttortyr?
Efter Wagner pocka alla, som vandra
i hans fotspår, på tydligt textuttal,
hvilket de absolut ställa framför den
rena skönheten i af seende på sången.
| Om någon sångskönhet kan nu ej vara
något tal i en Strauss-opera, men blir
då i stället ordtydligheten tillgodosedd?
I Elektra förekomma långa sträckor,
där det »karakteristiska»
staccato-stö-tandet och framslungandet af
stafvel-serna gör att knappt ett ord kan
uppfattas. Man har gjort de äldre
mäs-tarne så skarpa förebråelser för att de
uraktlåtit göra afseende på den
»sångbara» gestaltningen af
orddeklamationen. Nu hade vi sålunda här bådadera
uppoffrade, den sångbara
melodigestalt-ungen och ordens tydlighet.
Att anställa djupsinnigare
betraktelser öfver huru vidt det Hoffmanthalska
»Elektra»-dramat i grekiskt
tragedie-begrepp ingifver oss fruktan och
medlidande och om musiken af Richard
Strauss förhöjer, fördjupar, förbreder
eller förflackar denna verkan — det
kan jag nu ej inlåta mig på. Så
mycket kan sägas efter premiärens slut,
att i följd af ämnets gräslighet pjesen
varar längre än att Strauss med all
sin enorma förmåga kan tvinga
åhörarna in i stämning. I en sak har den
väl beräknande Strauss missräknat sig:
kärlekselementet, vare sig det sunda
eller perversa, saknas i Elekta»
ämnet, ty att Chrysothemis önskar sig
barn hör ej just till handlingen. Den
dramatiska intensiteten mellan
Klytem-nestra och Elektra är emellertid
oemotståndlig. Såsom den förstnämnda
gjorde fru Schnmann-Heink ett mäktigt
intryck. Dramats höjdpunkt är väl
Orestes’ uppträdande. Der visar Richard
Strauss att han har eld i ådrorna när
det gäller stegringar. I fråga om
instrumenteringen är Strauss en trollkarl,
men i de lyriska momenten — för
kontrastens skull —- tager han sin
tillflykt till nästan banala fraser. Hvad
för öfrigt utförandet beträffar är fru
Krull en förträfflig Elektra, fröken
Siems utmärkte sig som Chrysothemis
genom härlig röst och temperament;
hr Perron var oöfverträffiig som Orest,
men såg ej tillräckligt ungdomlig ut.
De mindre rollerna voro väl besatta.
I »Elektra»-partituret finnas
ofantliga »hårdheter», harmoniska
ohyggligheter, men komponisten anser dem
behöfliga för att fullständiga sin
tonmålning; så bjuder lian på kromatiska
treklanger och kvintföljder; ofta nog
tycks tonaliteten upphäfd och de mest
heterogena tonarter blandas ihop. För
att blott nämna ett exempel linner man
på ett ställe c, dess, ess, e och f
tillsammans. Sådana knkofonier skära en
i örat, men hos Strauss får man taga
det på köpet. Beträffande orkestern
linner man här, likasom i »Salome»,
heckelfon, celesta, nibelungen-tuba och
åtskilligt hemskt verkande
bleckinstrument. I stråk-kören är violinerna och
nitarne trefaldt delade, violoncellerna
delade i två grupper.
Felix Mendelssohn-Bartholdy
och hans kvinnliga närmaste.
Om man kan säga om en konstnär
att hans lif och verk voro ett, så kan
det med rätta påstås om Felix Men
delssohn-Rarholdy. Hans skapelser
af-spegln hans inre, hans musik blef ett
språk för hans käuslolif. Och livad
som mest öfvertygande klingar oss till
mötes i den är kärleken, kärleken till
Gud, kärleken till naturen och dess
under, kärleken till kvinnan, men icke
denna eldiga kärlek, som vi kalla
lidelse, utan denna djupa, innerliga, på
ett inre samförstånd uppbyggda kärlek,
som är af evighetsnatur. Och denna
kärlek till ädla kvinnor, hvilken han
hyste och mottog, lyste som en sol
öfver hans lif och följde honom från
vaggan och till grafven.
Hans moder Lilla eller Lea
Mendelssohn, född Salomon, lärde honom först
känna den ljufvaste af alla känslor.
En skön, klok och eftersökt flicka hade
hon först efter öfvervinnande af
mångahanda svårigheter fått gifta sig med
den man hon älskade, med Abraham
Mendelssohn, hvilken vid tiden för
början af deras bekanskap var kassör
på Fould ska kontoret i Paris. Det
unga paret lefde under de första åren
af s‘tt äktenskap på en vacker
landt-gård nära Hamburg och där föddes
dem tre barn: Fanny, Felix och
Rebecca. Ar 1811 flydde familjen för
den franska usurpationen och drog till
Berlin, där det yngsta barnet Paul
kom till världen.
Fru Lea var den värderade
medelpunkten i Mendelssohn ska huset, en
kärleksfull, omtänksam, men alls icke
svag och efterlåten moder. Där hon
fann fel i sina barns karaktärsanlag,
där sökte hon med all energi att ut-
rota dem; hon uppfostrade sina söner
och döttrar till sträng pliktuppfyllelse,
till besegrande af egoistiska begär, till
allmän menniskokärlek och gudsfruktan.
Själf begåfvad med ovanligt förstånd
och fint bildad, sörjde hon för att
barnens förträffliga själsgåfvor
utbildades i alla riktningar, den stora
musikaliska talangen hos Fanny och Felix,
hvilken de ärft af henue, uppfyllde
henne med glad stolthet. Ingenting
skulle underlåtas för på det grundligaste
utbilda denna gåfva. Hon gaf barnen
själf den första musikaliska
undervisningen, till dess hon faun det nödigt
att anförtro dem åt högre
lärareförmågor. Dock öfvervakade hon själf
barnens lektioner.
Det var inget tvifvel om att Felix
stod hennes hjärta närmast; den vackre,
älskvärde gossen liknade henne själf
mest till det yttre, hans första
kompositioner mottog hon såsom dyrbara
skänker och af hans framtid väntade
hon mycket, icke för mycket, som vi
veta.
För att gifva honom tillfälle att öfva
sig i föredrag inför andra och i att
dirigera inrättade hon söndagsmusiken,
hvilken, sedan familjen inflyttat i det
präktiga huset n:o 3 vid
Leip/.iger-gatan, livari fanns en stor sal som
rymde flera hundra personer, tog ett
stort uppsving
Här samlade sig på sällskapsaftnarna
betydande personer af hvarje ålder
lef-nadskall och samhällsställning,
Henriette Herz och Rahel Varnhagen, båda
litterära storheter, musikerna Zelter
och Steffens, Humboldt och
Schleiermacher, Droysen, Marx, 1 lensel, de
båda Rietz, violinmästaren Ferdinand
David, Lejeune-Diricblct och andra.
För alla anderika och konstnärliga
sträfvanden hade fru Lea det varmaste
intresse och förståelse; med vördnad
och beundran blickade alla gästerna
upp till henne.
Ehuruväl Felix, i synnerhet när han
kom till mognare ålder, slöt sig mest
till fadern, som han kallade sin bäste
vän. bevisade han dock alltid modern
den ömmaste kärlek. Då han var
borta från hemmet, lät han alltid henne
i intressanta bref få del af sina
skapelser, sina framgångar och nöjen,
hvilka bref hon ock gladt och med
kvickhet besvarade. Ja, äfven med en
och annan af hans vänner, t. ex. Ferd.
David korresponderade hon för hans
skull.
Då hennes make dog 1830 riktade
sig hennes sons omsorger, äfven han
djupt träffad af förlusten, på henne,
som blifvit nervös och sjuk af
hjilrt-lidando. Den ännu det oaktadt
lef-nadsglada frun dog d. 12 dec. 1843
efter det bon emellertid dagen förut
haft gäster samlade hos sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
