Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1909 - Irma Tervani (med porträtt) - Clary Morales (med porträtt) - »André Chenier», opera i 4 akter. Text af Luigi Illica; musik af Umberto Giordano. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och blef intagen på konservatoriet, där
hon studerade i två år för Duvernoy
och Bouvet. Hon begaf sig sedan till
Dresden för att sätta sig in i den
tyska operarepertoaren och blef efter
prof-sjnngning för intendenten vid
hofope-ran, grefve Seebach förra året
engagerad vid densamma för en tid af fem
år. Hennes första debutroll var Delila,
och sedermera har hon sjungit Carmen,
Orfevs,altpartierna i »Rienzi», »Eugen
Onegin» m. fl.
Eröken Tervanis framgång på
operascenen varda säkert allt mer och mer
betydande, ty redau nu är hon en
framstående talang, begåfvad som hon
är med en stark, klangfull och skön
samt väl skolad och egaliserad stämma,
samt tillika ett lifligt temperament,
hvilket framträder bl. a. i en särdeles
rörlig mimik, och en genom figur och
skönhet högst fördelaktig apparition.
Fröken Tervanis första uppträdande
här på sin konsert blef en särdeles
stor succés. Det spontant högt
stegrade bifallet gällde tydligen mera
konst-närinnan än sympatierna för den finska
sångerskan. Hennes röst eger
betydande styrka och hennes piano och
messa di voce betagande. Sin förmåga
som dramatisk sångerska visade hon i
arior ur »Simson och Delila» samt
»Rienzi». Största numret på
programmet därnäst var Beter Heises sköna
»Dyvekes Sange». Vidare utförde
sångerskan Schumanns »Widmung»,rätt
vackra sånger af Max Schillings, »Aus
den Nibelungen» och E.Hildach, »Lenz»
samt till sist »Rosenlied» och »Säf,
säf susa, af Sibelius och Merikantos
behagliga sånger »Skogsdufvans toner»
och »Miksi laulan». De ihållande
in-ropniugarne efter programmets slut
medförde flera extranummer, däribland
habaneran ur »Carmen».
v’ v
/vV»
Clary Morales.
På en musiksoaré, som gafs i Musik,
akademiens stora sal d. 10 april år
1900, uppträdde bland de
medverkande en ung sångerska, som med sin högst
sympatiska röst och sitt sant
musikaliska föredrag väckte stort bifall. Det
var fröken Clary Asplund, som då för
första gången lät höra sig offentligt.
Två år därefter gifte hon sig med
musikdirektören, pianisten och
tonsättaren Olallo Morales af en spansk, i
Göteborg bosatt familj. Herr Morales
hade förut genomgått Musikaliska
akademien här i Stockholm,
I’lary Asplund-Morales är född i
Värmland d. 81 maj 187G, dotter till
in-geniör Harald Asplund och hans maka
född Lennmark, tillhörande den kända
musikaliska Stockholmssläkten med
detta namn, Då modem, som själf
var en mycket begåfvad sångerska,
märkte hennes rika musikaliska anlag,
sökte man på bästa sätt utveckla dem
genom undervisning i pianospel och
sedan i sång. Bland sina lärarekrafter
räknar fru Morales fru Carolina
Ostberg, bassångaren Agnar Strandberg,
d:r Gillis Bratt, Algot Lange m fl.
Ar 1901 studerade hon i Berlin för
den utmärkte sångpedagogen, professor
Julius Hey. Sommaren 1902 gifte hon
sig, såsom ofvan nämnts, med
direktör Morales, och det unga paret
bosatte sig därefter i Göteborg. I
Stockholm lät fru Morales sedan höra sig
hösten 1902, då hon medverkade vid
en af Emil Sjögren gifven konsert,
och året därpå i slutet r.f oktober gaf
hos här i Vetenskapsakademiens
hörsal en »Lieder»-afton, som inbringade
henne rikt bifall och lofordades af
tidningarnes musikkritiker. Så
yttra-da sig om henne den ansedde
musikanmälaren i Aftonbladet, A. L. (Adolf
Lindgren) efter denna konzert: »Fru
Morales hör nu mera afgjordt till våra
främsta romanssångerskor liksom till
våra bästa röster, Liksom fru M. ger
intresse åt alla tidsriktningar, så har
hon ock toner för de mest skilda
själsstämningar, från de tragiska till de
skälmska och lekande». Samma
vinter afreste de båda makarne till Berlin
för vidare studier, och sedermera till
Lausanne, där fru Morales Hera
gånger uppträdde med största ftamgång,
livarom vi då i denna tidning nämnde.
På hösten 1904 gaf fru Morales en
»Lieder.afton» i Bechsteinsalen i
Berlin. En romansafton i Stockholm med
uteslutande svenskt program gaf hon
i april 1906, äfven då i
Vetenskapsakademien. Samma år medverkade
hon vid Musikaliska akademiens hög
tidsdag och å den svenska musikfesten
på Kgl. teatern.
I Göteborg har fru Morales ofta
upp-trädt dels med egna konserter, dels å
Filharmoniska sällskapets, där hon bl. a.
utfört sopranpartierna i Bachs
»Jo-bannes-passion» samt Mendelssohns
»Elias». Dessutom har hon ofta
medverkat vid Göteborgs
Orkesterförenings konserter och senast å en af
dem sjungit Beethovens stora
konsertaria »Ah perfido», hvarmed hon
skördade rikt bifall. I Göteborg verkar
fru Morales äfven som sånglärarinna.
André Chenier.
Opera i 4 akter. Text af Luigi lllica:
musik af Umberto O i ordano,
Då ofvannämnda opera redan i denna
månad lär komma att få sin premiär
härstädes, ha vi nu velat redogöra för
dess textinnehåll, som behandlar ett
intressant ämne från den franska
revolutionen under Robespierres
skräckvälde. Musiken, i melodisk stil, är af en
bland de nu varande mest ansedda
italienska komponisterna, Umberto Gior-
dano, född 1867. »Andrea Chenier»i
från 1896, anses vara hans bästa
verk-Efter denna opera har han
komponerat »Fedora» (1899) och »Siberia»,
(1903). En ny opera af honom,
»Festen vid Nilen» omnämnes såsom
färdig att uppföras på Opera comique i
Paris. Efter dessa meddelanden om
komponisten, följer här en förteckning
öfver personerna i operan och
textinnehållet. Personerna äro; Grefvinnan
de Coigny; Madeleine, hennes dotter;
Bersi, raulattska, dotterns tjänarinna;
gamla Madelon; André Chenier, skald;
Charles Gérard, betjänt hos grefvinnan;
Roucher, (’héniers vän ; Fléville,
romansförfattare; Fouquier Tinville, allmän
åklagare; Sanscoulotten Marthieu,
kallad »Populus» ; Abbén, poeten; En
Incroyable; Schmidt, fångvaktare vid
fängelset St. Lazare; Dumas, president
vid allmänna välfärdsdomstolen;
gref-vinnans hofinästare. Damer, herrar,
abbéer, lakejer, borgare, sanscoulotter,
torghandlerskor, kolportörer, soldater
etc.
Textinnehåll.
Fursla akten. I grefvinnan Coignys
mottagningssal, på hennes slott i
provinsen. Gérard och lakejerna ordna
möblerna. Hans gamle far inträder,
tyngd af en börda och hjälpes af
sonen, som då yttrar sitt hat till de rika,
för hvilka de få slafva. Grefvinnan
med dottern Madeleine och
mulatt-tjäna-rinnan Bersi inträda. Hon skall in
spektera att tjänarne ordnadt allt som
sig bör. Dottern frågar henne hvilka
gäster som väntas och får veta, att en
af dem är en mr Fléville, en berömd
författare och så kommer den lilla
abbén från Paris. Grefvinnan uppmanar
därefter sin dotter att gå och göra
toalett, och ordnar vidare allt till
mottagningen. Madeleine klagar för Bersi,
i det hon går, att hon »plågas af den
festliga dräkten som i bojor af järn».
Gästerna inträda den ena efter den
andra. Fléville träder fram och
presenterar signor Tinville, »berömd
italiensk musiker och komponist», mr
André Chenier, »en som gör vers» ; så
inkommer abbén och därefter
Madeleine. Grefvinnan hälsar honom och
frågar efter nyheter från Paris och
hof-vet.
Abbén berättar att der står illa till,
svag och rädd är konungen, man ger
honom dåliga råd »och vi få nu ett
tredje stånd»; man har till och med
skymfat Henrik IV:s bildstod. Men
nu, säger han, bör kvällen ägnas åt
glädjen. Herdar och herdinnor,
utgörande en kör, sluta sig kring Fléville.
Nästa morgon, klaga de, måste denna
nejd öfvergifvas. Grefvinnan närmar
sig Chenier, yttrande: »er sånggudinna
tiger!» Chenier svarar, att den är
motsträfvig, ibland vill hon tiga.
Grefvinnan iinner sig stött af svaret och
för Tinville till klaveret, där han
börjar spela. Madeleine går fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
