Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 4 Maj 1909 - Ellison van Hoose, operans nye gäst (med porträtt) - Från Romas horisont, IV. Barytonisterna Titta Ruffo och Eugenio Giraldóni. »Costánzis» operanoviteter. Konserter, etc., af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då om honom i en tysk musiktidning:
»På Wendels konsert gjorde
Berlin-publiken en välkommen bekantskap
med den amerikanske tenoren Ellison
van Hoose, som i Amerika gjort sig
ett stort namn som oratorie- och
Lie-dersångare. Nyligen har han börjat
vända sig till scenen. Hr Hoose
besitter en äkta, icke upparbetad,
tenor-röst af betydande fyllighet och skön
timbre och dessutom förstår han något
af den sanna konsten att sjunga. Då
han vidare har ett föredrag af
tem-peramentfull värme, är det stormande
bifall ban här vann väl förklarligt».
Efter sin ankomst till Europa sjöng
han på Gewandhaus i Leipzig, genast
där engagerad af Xikisch. Nyligen
har han mottagit engagement i Mainz
att där från september sjunga de
främsta tenorpartierna vid operan.
Från Romas horisont.
IV.
Barytonisterna Titta Ruffo och
Eugenio Giraldöni. »Costiinzis»
operanoviteter. Konserter etc.
20/4 1909.
»Teiitro Costdnsis» förhållanden ha
alltjemt varit sväfvande och prekära.
Blott några få dagar efter den nye chefens
utnämning erfor man, att i själfva
verket en annan ex-direktör för »S. Carlo»
i Napoli, Adolf Monfuöro, blifvit den
utvalde, som man hoppades skulle
klarera den kinkiga situationen, hvilken
man rent af tillskref en s. k.
»getta-tura», hvarpå italienska öfvertron
skjuter skulden för aba slags af det
blinda ödet vållade oundvikliga fataliteter.
Trots det nya direktörsombytet och
borttagandet, från ridån af
»Stin»-asso-ciationens nästan såsom ett
olycksbring-ande järtecken betraktade, om här
brukliga begrafningsornament erinrande
monogram med krona, har denna
teater, om ock i något mindre grad, varit
utsatt för samma slags motigheter som
förut. Särskildt upprepades »fallet
Anselmi», i fråga om den till tolkande
af titelpartiet i Ponchieltis synnerligen
populära musikdram Gioconda
utsedda unga sångerskan Eugenia Burzio,
hvars första uppträdande här motsetts
med så mycket större spänning efter
de triumfer, hon skördat å »La Scala»
och på andra sidan Atlanten ej mindre
på grund af sin yppiga skönhet än
sina artistiska talanger. Sedan
nämnda opera gång på gång i sista stund
måst inhiberas för hennes envisa
»hetro-nasala» åkomma, hvilket till och med
föranledde en i pressen offentliggjord,
mindre uppbygglig polemik mellan
primadonnan och teaterstyrelsen, beslöt
den senare slutligen att skaffa
ersättning för den förra i den förträffliga
konstnärinnan fru Giannina Muss, som
visserligen för tillfället räddade
situationen, så att premiären sent omsider
kunde gå af stapeln, men olyckligtvis
så illa föll i sista akten, att hon med
knapp nöd var i stånd att genomföra
siu roll till slutet och först efter några
dagar ånyo förmådde uppträda.
.Rättvisligen måste erkännas, att
prestationerna med den utmärkta
kapellmästaren Giorgio Polacco såsom
dirigent i det hela taget varit
förstklassiga, samt orkester, kör och
»mise-en-scéner» värdiga »Costånzis»
traditioner; hvad soliserna beträffar, så hafva
dessa varit de bästa f. n. disponibla,
enär de celebraste italienska artisterna
lockats af mera lysande anbud från
utlandet, i främsta rummet Amerika
och Ryssland. Efter första
uppsättningen af Berlioz’ »Dannazione di
Faust» med tenoren Manfredi Polverösi,
barytonisten Giuseppe de Luca och
Esmeralda Pucci- Margareta har den
från härvarande musikkonservatorium
utgångna, rikt ’begåfvade Cecilia
Gag-liårdi med afgjord framgång debuterat
i sistnämnda parti samt sedermera
gif-vit ytterligare prof på sin talang
såsom hjältinnan i Aida; Faust har i
likhet med Enzo i Gioconda haft en
förtjänstfull representant i spanjoren
José Palet, och Eugenio Giraldöni har
excellerat i MefDtos brydsamma
uppgift. Såsom Amouåsro i Verdis
melodram och Gérard i Andrea Chénier
bafva romarne fått tillfälle att beundra
den för dem nye barytonisten Dotnénico
Vigliöne Borgheses ypperliga stämma, i
Giorddtnos opera vid sidan af ett så
utmärkt artistpar som Amedeo Bassi
och Bina Giacchetti.
En alldeles utmärkt attraktion
konsi-sterade den f. n. snart sagdt makalöse,
i Roma ej sedan början af hans
lysande karriär för ett tiotal år
tillbaka hörde barytonsångaren Ruffo
Tittas — vanligen, i omvänd ordning,
benämnd Titta Ruffo — *) uppträdande
såsom protagonisten i Thomas’ ännu
allenast tack vare en verkligt öfverlägsen
framställare njutbara Hamlet och såsom
Bårnaba i »Gioconda , efter hans afresa
interpreterad af Eng. Giraldöni. Dennes
röst går väl i skönhet och omfång ej upp
mot den förres fenomenala organ, hvilket
emellertid tyvärr ofta mindre kommer
till sin fulla rätt på grund af Tittas
benägenhet för ett öfvervägande
deklamatoriskt manér, om än till viss grad
motiveradt i »Hamlets» af recitativ
uppfyllda titelparti. Slutligen må
anmärkas, att han presterade en öfver
höfvan vedervärdig Barnaba, liksom
sedan att hans synnerligen
»grofhugg-na» fysinomi föga lämpade sig för den
tragiske Dana-prinsen. Ofelia hade i
den knappast mer än sjuttonåriga
Gra-ziella Pareto en särdeles älsklig och
jämväl i musikaliskt hänseende lyckad
tolk. Allmänt ogillades uteslutandet
*) Se vår senaste korrespondens >från
Rivieran» i n:o 6 för i är.
af sista akten i Thomas visserligen
högst långrandiga, men förr här
städse i sin helhet gif na opera. I fiåga
om iscensättningen måste det
åtminstone på en nordbo verka såsom en
barock absurdidet att låta en väldig
palm ståta framför Ivroneborgs slott,
äfvenså att i bakgrunden af fjärde
aktens sjölandskap förlägga en verklig
bergskedja. Däremot hade »Costånzis»
vice direktör Rossetti med sin
venezianska lokalkännedom åstadkommit högst
stilfulla och präktiga scenerier till
»Gioconda», kulminerande i tredje
aktens andra tablå, festsalen i det
härliga »Cad’oro».
Af de tre först i säsongens elfte
timma presenterade operanyheterua
gestaltade sig Claude Debvssys i sitt slag
väl enastående musikdram Pelleas
et Melisande till ett verkligt
skandalöst fiasko. Visserligen var
premiärpubliken fullkomligt bragt ur
jämnvikt genom sina upprepade
missräkningar senast med hänsyn till
»Gio-cönda» och åstadkom med sina
sydländskt öfversvallande känslor ett så
infernaliskt oväsen, att det var
absolut om " jligt för den, som i likhet med
oss haft tillfälle att bevista t. ex.
generalrepetitionen, att göra sig minsta
omdöme om musiken. En sannskyldig
»nebulösa» utan ringaste gemenskap
med hittills sanktionerade former, utgör
densamma en af orkester beledsagad,
deklamerad sång till en på Maeterlincks
liknämnda sorgespel grundad prosatext,
hvilkens »figurer» ej äro annat än
blodlösa fantom, och hvars egentliga
förtjänst är att fullkomligt harmoniet a
med denna bizarra produkt af onatur
och dekadens. Skada blott, att så
mycket arbete och kostnad för en en
da föreställning nedlagts på en dylik,
där de många nya, präktiga
dekorationerna ensamt representera ett rätt
af-sevärdt kapital. Utförandet var ock
i allmänhet perfekt, särskildt i fråga
om Cesira Ferrdnis Melisande, af henne
i fjol kreerad å »La Scala* samt
Eu-genio Giraldönis Golaud och Berärdo
Berdrdis kung Arkel — Pelleas’ bror
och åldrige fader —, ett par äfven
dramatiskt möustergiltiga
framställningar. Beträffande den förra, hvars bild
vi återgifva i en af hans favoritroller,
protagonisten i Rubinsteins »Demonen»,
så må till bevis å denne distingerade,
framför allt i Amerika och Ryssland
högt uppburne konstnärs renomé
anföras, att musiker som Puccini och
Franchetti för honom komponerat
Scarpiai »Tosca» och Låzzaro i »La figlia
di Jörio» till hans bästa uppgifter höra
jämväl titelpartierna i Thomas’
»Hamlet» samt i Verdis »Falstaff» och
»Ri-goletto», Carl V och Jago i
densammes »Ernåni och »Otello», Hans Sachs
och Wolfram i Wagners
»Mästersång-arne» och »Tannhäuser».
Förväntning arne i fråga om den
unge italienske tonsättaren Frank
Al-fdnos andra opera 11 principe Zilah
(Furst Z.), efter hans lofvande debut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
