Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 18 Januari 1910 - Följetong: Zigenerskans spådom, af Elise Polko - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik måste ännu ofta komma öfver
till morfar, hvilkeus förklarade
gunstling han nu en gång för alla var och
förblef.
Fadren däremot hade sin hemliga
outsägliga glädje af sina barns
musikaliska talang, och han undervisade dem
med en rörande samvetsgrannhet och
tålamod i generalbasen och
klaverspel-ning, och då den äldste — som ännu
knappast var 8 år gammal — om
julaftonen öfverräckte honom sin första,
på papperet öfverförda, musikaliska
idéer då gick kantorn in i sin lilla
kammare och kastade sig ned på knä.
Med tårföllda ögon tackade han
innerligt Gud för denna hjärteglädje. —
Han undervisade nu den med snabb
fattningsgåfva utrustade gossen så
små-niDgorn äfven i konsten att spela
orgel, gjorde honom bekant med
violinens, klarinettens och oboens
sammansättning och spelsätt, äfvensom med
fagott, valdhorn och flöjt, samt lät
honom sedan undervisa siua yngre brö-
der. Så förberedd förde han gossen
i dess tolfte år till gymnasiet i Zittau.
Han inackorderade sonen ho3 en
skomakare och rekommenderade honom på
det bästa hos därvaraude
musikdirektören och organisten Meyer och dennes
biträde Flaschner. Dessa herrar skulle
dock, äfven utan alla
rekommendationer, ganska snart hafva
uppmärksammat en så utmärkt musikalisk talang.
Fredrik blef inom kori tid
föreståndare för sångkören, öfvade sig i att
anföra, gaf träget klnvérlektioner och
komponerade på sina fristunder af
hjärtans lust. Snart hade de den
blygsamme gossen tillträde till stadens
förnämsta familjer; hvar och en fröjdade
sig öfver hans ifver och hans talang,
och slutligen kunde icke i något hus
göras musik utan honom. Lofvande
berättelser trängde till det lilla
kan-torsbostället i Alt-Gersdorf, där de
utbredde klart solsken, och spredo sig
därifrån vidare till Jonsdorf till den
driftige blekeriägaren, som alldeles icke
ville höra talas därom, och mente tro
på, att pojken blott förlorade sin tid
med dylikt; han var för stark och
kraftfull all blifva musikant. Men då
ferierna kommo och eleven trädde in
i det älskade föräldrahuset samt
berättade fadren, hvad han lärt och hört,
samt spelte nya uppfriskande melodier
för moder och bröder, då var det
jubel inom kantorsfamiljen; dessa dagar
voro ver kligen juldagar. Därefter
vandrade den kraftfulle, lefnadsglade
ynglingen öfver till Jonsdorf och lekte
samvetsgrannt under den andra hälften
af ferierna blekare hos morfadren.
S& förgingo veckor, månader, år;
då kom där en dag ett bud ut till
Alt-Gersdorf och medförde en
högtidlig iubjudning från staden Zittaus mu- |
sikförening till familjen Schneider att
nästa Söndags afton bevista en stor
konsert. Då söndagen kom, vandrade
de alltså alla, fader, moder, bröder och
morfader, raskt och oförtrutet de två
milen in till Zittau. Det var redan
afton, då de ankemmo, och utan
dröjsmål, utan livila eller förfriskningar
be-gaf sig den i späud förväntan stadda
familjen direkt in i konsertsalen och
tog blygsamt plats i en vrå. Fadren
såg sig oroligt omkring efter sin
Fredrik. En overtyr af Gherubini brusade
nu mäktigt fram — hvem anförde
månne? — Kantorn märkte med
förskräckelse och glädje en ung, blygsam
man, Fredrik Schneider från
Alt-Gers-dorf. Men han var ej försagd på
an-förarplatsen; säkra och bestämda voro
handens rörelser, lugn och allvarlig var
blicken. Därefter kom en mässa af
Eotti; den utfördes mästerligt, och
slutligen satte sig den unge anföraren
till klaveret samt föredrog trenne af
honom själf komponerade sonater. Höga
bifallsrop belönade den spelande; men
kantorn Lade knäppt sina händer
tillhopa, han förmådde icke längre
urskilja sin son därborta vid orkestern,
ljusen i salen darrade liksom
söndersplittrade i tusen små, obestämda
punkter, för hans ögon, — men icke blott
ögonen, hjärtat sam i glädjetårar.
Bröderna sägo strålande af glädje på
hvarandra; då lutade den ljufva Marie sig
ned emot sin fader och hviskade
bäf-vande: »Har ni sett hur han
kommenderar, vår son? A7« förstår jag först
den gamlas ord — o! han är en
verklig general, vår Fredrik, Gud välsigne
honom 1» — Och Johau Gottlieb Hä-
nisch mumlade, djupt rörd; »Nå, må
hon då i Guds namn få ha rätt, den
gamla häxan!»
Denna dag var början till Fredrik
Schneiders rykte. Förstlingen af hans
såugmö, dessa tre sonater, utkommo
strax därefter som Opus J på
Breit-kopf A’ Härtels förlag och erhöllo
enstämmigt beröm till och med af de strängaste
musikdomare. Ar 1805 besökte
Schneider universitetet i Leipzig, tillvann
sig där kärlek och erkännande af den
berömde kantor Schicht vid
Thomas-skolan samt vänskap af flera utmärkta
män. Schichts sångakademi
anförtroddes snart uteslutande åt hans ledning,
äfvensom han åt honom uppdrog
sånglärarebefattningen vid den Platoska
friskolan. Ar 1807 blef Schneider först
organist vid universitetskyrkan, två år
senare anförare vid ett italienskt
operasällskap och slutligen musikdirektör
vid stadens teater. — Nn arbetade
han i åtskilliga riktningar på ett
verkligen välsignelserikt rätt. Han
bibehöll sin organistbeställning ty
orgelbänken var och förblef hans käraste
plats, och kyrkomusiken det egentliga
fältet för hans verksamhet. Han
komponerade åtskilliga vokalmässor och
orgelsaker samt inträdde plötsligt, år
1819, med oratoriet »Yttersta domen»
i ledet bland alla tiders största
kyrko-komponister. — Det första
uppförandet af detta betydande, under den högsta |
inspiration skapade verk, förskeffade
honom en lugn, angenäm befattning
såsom kapnllmästare i det vänliga
Dessau, som efter Guds rådslad äfven
skulle blifva hans eviga hviloplats.
Under en konstälskade furstes hägn
uppstodo alla hans senare verk, såsom
oratorierna: »Syndafloden,» Pharao,»
»Christusbarnet,» »Gethsemane och
Golgatha,» »Gideon och Absalon,»
äfvensom hans herrliga koralmelodier,
psalmer och messor. Äfven i världsliga
ton-sättningar försökte sig Fredrik
Schneider med mycken lycka; han skref
sin-fonier, sonater, kantater, äfvensom
ouveriyrer, i hvilka han sinnrikt
inflätade bekanta melodier, såsom t. ex.
Dessauermarschen, »Good save the Queen»
och Gaudeamus.» Enthusiastiskt bifall
kom honom till del, hans verk
uppfördes nästan öfverallt och merendelst
under komponistens eget anförande:
namnet Fredrik Schneider hade en god
klang. — Ja, han hade blifvit härrskare,
denne den älskliga Maries snillrike son,
och icke blott öfver kontrapunkten,
orkesten och sångarkören, — nej, en
mäktig, vis konung i tonernas rike.
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
Jan. 1, 2, 6. Vermländingarne. (Matiné.)
Jan. 1. Mozart: Trollflöjten. (Nattens
drottning,Pamiua, Papagena:fruar
Bartels, Oscar, frk. Lagergren;
Tamino, Papageno, Sarastro,
Mo-nostatos, Förste talaren: hrr Malm,
Mandahl, Sjöberg, Ericson,
Wallgren; drottningens tärnor: frk.
Larsen, Edström, fru Mandahl; 3
genier: frkn Hörndalil, Lindegren,
fru Claussen.)
2, 6, 9, 15. Hallström: Per svinaherde.
3, 11, 17. Wagner: Tannhäuser. (Elisa-
beth: frk. Signe Rappe, gäst;
Venus: frk. Edström, fru Lizell; En
herdegosse: frk. Karlsohn;
Landt-grefven: hrr Wallgren, Sjöberg;
Tannhäuser, Wolfram-. hrr
Men-zinsky, Oscar; Walter, Biterolf,
Henrik, Reinmar: hrr Malm,
Man-dahl, Ericson, Sjöberg.)
4, 10. Tschaikowsky: Spader dam.
(Grefvinnan, Lisa,Pauline, Mischa,
guvernanten: fruar Jungstedt,
Oscar, frk Edström, fru Mandahl,
frk. Lindegren; Daphne, Cloe:
frkn Edström, Lagergren;
Herman, grefve Tomsky, furst.
Jelit-zky, Czekalinzki, Ssurin: hrr
Stockman, Oscar, Strömberg,
Lennart-son, Sjöberg; Tschapalitzky,
Naru-mof, ceremonimästaren: hrr
Ericson, Stiebe!, ürafström; Pluto
hr Oscår.)
5. Verdi: Otello. (Desdemona: frk.
Signe Rappe, gäst:)
7. Puccini: Madame Butterfly.
(Suzuki: fru Claussen; Linkerton,
Sharpless: hrr Ödmann,
Strömberg.)
8. Puccini: Tosra. (Tosca, en
herdegosse: fruar Oscår, Claussen;
Mario Cavaradosse baron Scarpia,
Cesare Angelotti, Kristianen: hrr
Nyblom, Strömberg, Mandahl,
Stie-bel; Spoletta, Sciarrone: hrr
Ericson, Qrafström.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
