Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 1 April 1910 - Franz von Vecsey (med porträtt) - Carl Reinecke † (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Budapest vid akademiens
afslutnings-konsert — skall väcka det största
uppseende». Han spelade då saker
af Bach och Vieuxtemps med sådant
mästerskap, att åhörarne råkade i
ex-stås. I början af juni 1903 npp3ökte
han »violinkonungen» Joachim i
Berlin. Denne hade just ej förtroende
för musikaliska underbarn, men då
han fick höra gossen spela, vann han
med ens hans beundran och kärlek.
Han spelade Bach, och då han slutat
yttrade mästaren: »Jag är mållös! 72
år har jag blifvit utan att tro på ett
sådant under, som jag upplefver i
denna stund». Joachim ansåg att han
inte kunde gifva den unge mästaren
något annat än frukten af ett långt
konsnärligt studium: den ideala
klassiska uppfattningen. Franz von
Vec-seys första offentliga uppträdande på
en egen konsert skedde d. 17 okt.
1903 i Berlin. En musikanmälare
yttrade då om honom: »Denne unge
Paganini bländar och öfverraskar ej
blott genom sin högt utbildade teknik,
hvartill också kommer ett energiskt
utveckladt temperament, utan framför
allt genom en stilkänsla, som ger åt
hvad han spelar dess fulla rätt och
som bringar dtt karakteristiska i hvarje
uppgift till ett adekvat uttryck». Den
talrh.t publiken vid denna konsert,
till .tor del bestående af musiker —
bland hvilka äfven Joachim befann
sig — mottog den lille virtuosen
med verkliga ovationer. Gång på gång
måste han träda fram på estraden och
spela extranummer, slutligen gick han
ned i salongen rakt till mäster Joachim,
som tog den lille konstnären i famn
och kysste honom. Efter denna
konsert fick han af de förnämsta
musikaliska föreningar kallelse att uppträda
på deras konserter. Den älskvärde
gosseD, som kunde skratta så hjärtligt
och var helt och hållet barn,
behärskades i det ögonblick han stod med
violen i band helt och hållet af sin
musik och tolkade det verk han hade
att utföra med ett nästan stelt uttryck
i aDsiktet, liksom om hans själ lefde
för sig i harmoniens värld — medan
han eröfrade världen med sitt spel.
Från sina konsertfärder återvände han
gärna till Berlin och till mäster Joachim,
som ständigt tog emot honom med
öppna armar och studerade med honom
Beethoven, Bach och Brahms. Sitt
erkännande och sin kärlek betygade
honom också Joachim, i det han d.
19 nov. 1904 dirigerade konserten
i Philharmonien, då Franz von Vecsey
spelade Beethovens violinkonsert.
Den unge konstnären har sedan
gjort vidsträckta konstresor, besökt
nästan alla europeiska länder och i
Förenta staterna gjort en flera
månaders konsertturné, öfverallt med
lysande framgång. Bland monarker var
tyske kejsaren den förste som mottog
honom vid hofvet cch öfverhopade
honom med utmärkelser. Med sådana
hedrades han ock vid andra hof såsom
i Ryssland, Sachsen och Spanien samt
framför allt i England, där drottning
Alexandra vid flera tillfällen visat
honom den största vänlighet.
t
Carl Reinecke.
Den 10 mars afled i Leipzig Carl
Reinecke, nestorn bland Tysklands
musiker, som hade den sällsynta lyckan
att oaktadt en ålder af nära 86 år
tyckas vara i besittning af en evig
ungdom. En svår influensa ändade
emellertid efter två veckors sjukdom
den gamle verksamme mannens lif.
Några veckor förut fick man i Halle göra
bekantskap med en af hans sångmös
sista alster, hans G-moll-stråkkvartett,
Hur ungdomligt frisk, yttrar om den
en kritiker, framträdde icke första
satsens inledningstakter! En yngling
hade kunnat skrifva dem. Och om
än icke de fyra satserna i sin helhet
böllo sig uppe så som början lofvade,
så fanns det i denna musik ingenting
af ålderdomssvaghet.
Carl Reinecke föddes i Altona d.
23 juni 1824. Han hade den mera
sällsynta lyckan att i sin fader, den
förträfflige musikläraren Peter Rud.
Reinecke, äga en utmärkt ledare och
rådgifvare, som förde honom in på
den rätta banan. Faderns pedagogiska
skicklighet hade han väl att tacka för
att han som pianist hörde till
ovanlig-heterna. Hans sätt att spela Mozart
var hänförande, och man måste beklaga
att han icke kunde åt någon af sina
talrika lärjungar lämna denna förmåga
i arf. Han var en så kallad
»instinktspelare», som ej förmådde för sig och
andra aflägga räkenskap för hvaruti
trollkraften af hans föredrag bestod.
Den reproduktiva konstnären har den
sorgliga lotten att snart blifva
förgäten; däremot kan han länge lefva i
sina verk. Så Reinecke i sina
förtjusande Kinderlieder och sina talrika
stycken för ungdom, hvaribland ej
minst värdefulla hans sonatiner. Dessa
skola, så länge i hemmen god musik
älskas och odlas, komma att fortlefva.
Af hans öfriga verk böra i första
rummet framhållas hans fyra
pianokonserter, särskildt de i C-dur och
Fiss-moll. Hans kammarmusik torde
också i husliga kretsar finna större
utbredning, om de utgåfves i billiga
upplagor. I konsertsalen däremot
kunna väl endast ett mindre antal af
hans verk hålla sig uppe. såsom bans,
värdefulla, »Manfred»-musik (Förspelet
till operan), några större körverk med
orkester, t. ex. »Hakon Jarl», och vid
festliga tillfällen en och annan af hans
patriotiska konsertuvertj’rer. Hans
öfriga kompositioner i stor stil dela
lott med hans operor, hvilka trots
enskilda fängslande partier ej kunna,
såsom föga dramatiska, hålla sig uppe
på spelplan. En uvertyr »Prologus
solemnis» af Reinecke uppfördes här
på Musikaliska akademiens högtidsdag
1904 med anledning af hans detta år
inträffade 80-årsdag.
I sin musikaliska produktion var
Reinecke eklektiker. Schumann och
Mendelssohn voro de gudar, åt hvilka
han offrade, under det att han afgjordt
vände sig ifrån Liszt, Wagner och
nytyskarne. Knappast torde han ha
försökt att närmare intränga i deras
verk. Att han genom en sådan
ensidig riktning ej i längden kunde
kvarstå såsom ledare af ett så högt
stående institut som Leipzigs
Gewandhaus, är förklarligt nog, och så togs
1895 det för honom och hans talrika
anhängare så smärtsamma steget af
konsertdirektionen att låta Arthur
Nikisch efterträda honom som
kapellmästare, sedan han i mer än 30 år
fungerat såsom sådan i Gewandhaus.
Litet närmare om Reineckes lif och
verksamhet må i det följande meddelas
ty han har onekligen varit en märklig
man inom musikvärlden, om än icke
tillhörande dem som sätta en prägel
på sin tids musiklif.
Den unge Reinecke gjorde sin första
konsertresa 1843 såsom pianovirtuos till
Danmark och Sverige, skördande stort
bifall hvar han lät höra sig.
Efter ett längre uppehåll i Leipzig
konserterade han i fiere af
Nord-Tysk-lands städer och i Danmark samt blef
1846 utnämnd till hofpianist hos kung
Christian VIII i Danmark, hvilken
anställning han innehade till 1848.
Därefter uppehöll han sig en tid i
Paris och blef 1851 lärare vid
konservatoriet i Köln. Från 1854 till
1859 hade han plats som musikdirektör
i Barmen, var 1859 — 1860 akademisk
musikdirektör och dirigent vid
sångakademien i Breslau och blef 1860
kapellmästare för
Gewandhaus-kon-serterna i Leipzig samt tillika lärare
vid därvarande konservatorium (i
pianospel och fri komposition). Emellertid
fortfor han med sina konsertresor
och vann stor framgång som pianist.
Pianisten Reinecke har visat sig
beundransvärd såsom
kammarmusik-spelare, Mozart tolkare och
sångackom-panjatör. Hans spel bar ej någon
prägel af virtuosmessighet utan var
ägnad att ingifva afsky för allt
modernt flitter i den vägen. För en
rätt uppfattning och framställning af
Mozarts cch Beethovens pianomusik
har den vidterfarne konstnären äfven
skriftligen verkat. Så har han skrifvit
»Zur Wiederbelebung der Mozart’schen
Klavierkonzerte», »Die Beethovensche
Klaviersonaten», etc. Från den
Men-delssohn-Schumann’ska epoken —
säger en hans bedömare — är
Reinecke afgjordt en af de intressantaste
personligheterna i den nyare
musikhistorien.
Reineckes pianokompositioner
förråda öfverallt den fine pianospelaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
