Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 13 Maj 1910 - Följetong: En kvartett af Boccherini (forts. o. slut.; efter Elise Polko)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkan skulle man så kokett som
möjligt utföra hans verk och sedan
gifva en liten treflig supé tillsammans
med de muntraste och vackraste
damerna från lilla operan. Pikanta skämt
skulle regna öfver honom och
kvartetten, men äfven beröm och vänliga
ord finge han nog höra från friska
läppar — så hade det varit förut.
Dock, denna gång, det kände han
tydligt, skulle det ej slå an på
honom, blotta tanken därpå gjorde honom
otålig och häftig.
Under dessa svårmodiga grubblerier
kom en underbar lockelse till honom,
i form af ett bref från en för detta
studiekamrat i Milano. Denne unge
tysk anförde då en rik och förnäm
musikväns kapell samt spelade tillika
violin ovanligt talangfullt. Hur länge
hade icke Luigi Boccherini tänkt på
namnet Bode! De senaste
underrättelserna, han haft ifrån honom, talade
om en anställning i tyska
residensstaden Weimar, hvilken han på
gref-viunan Bernstorffs förord, som
sär-skildt gynnade honom, hade erhållit.
— Och nu, efter så lång tystnad kom
just denna hälsning, skrifveu på en
blandning af tämligen dålig franska
och italienska Sista sidan upprörde
i synnerhet den läsande. Bode skref
nämligen:
»Kunde jag trolla hit dig till denna
sagovärld, där det sjunger och jublar
från alla grenar och hvarest den bästa
fé, en hög dam, som bedårar oss alla
och som vi med lif och själ äro
till-gifna, svingar sin spira. Det finnes
blott en hertiginna Anna Amalia i hela
världen. Hvad du skulle beundra
henne! Hon är niéce till den store
konung Fredrik, den entusiastiske
musikväunen. som en gång skickade
hem ett helt förnämt sällskap endast
och allena därföre, att gamle
Leip-zigerkantorn, Sebastian Bach hade
kommit.
Hvarföre ligger det stora Paris så
atlägset från Weimar?
Jag gifver dig mitt ord, att vi
musiker här skulle med nöje utföra dina
kompositioner, men bäst vore dock,
om du själf kunde resa hit med din
violoncell. Minnes du ännu huru
allvarligt vi arbetade tillsammans i
Italien och hur äriigt vi sade hvarandra
sanningen? Öfver oss höjde sig en
evigt blå himmel, i trädgården, där
vi sutto, doftade blommorna så
berusande och arbetet gick som en lek.
Här är visserligen helt annorlunda
än i ditt sköna fädernesland, men ej
mindre härligt. Kom hit — jag vet
icke hur jag riktigt skall kunna skildra
allt för dig. Då vi i
Ettersburgerpar-ken utföra vår musik, sjunga
skogs-fåglarne och träden susa så underbart.
D.t tycker vår herskarinna om. Och
säkerligen klinga ej stråkinstrunienten
så vackert annorstädes, som i Guds
fria natur. Sancta Cecilia kan då
bättre höra på. Du skulle äfven
instämma däri, om du vore här och spe-
lade med oss under hertiginnan Anna
Amalias milda ögon och i kretsen af
fint bildade människor, hvilka akta
högt vår bella musica. Ännu en gång
och tusende gånger: hvarföre är
Weimar så långt från Paris? Oaktadt all
lycka, längtar ofta efter dig och din
violoncell din gamle studiekamrat
liode.»
Men var då verkligen Paris så
oupp-hinneligt långt från Weimar?
Att för första gången i en herrlig
natur få uppföra kvartetten inför är
liga tyska musiker och sin höge
gynnares niéce! Hvilken berusande tanke!
Plötsligt kände sig Luigi Boccherini
ega mod att, om så behöfdes, resa
från Paris till månen, för att höra ett
fördelaktigt bedömande af det första
opus, han komponerat på »befallning».
Tre dagar gick han omkring som i en
dröm, utan att äta, dricka eller sofva
— den fjärde var han försvunnen. —
»Han kommer igen», tröstade sig
hans vänner, hvilka förgäfves
klappade på hans stängda dörr, »ty hvem
kunde lefva aflägsen från Paris? Allra
minst Luigi Boccherini!»
Som en saga låter skildringen af
den härliga tiden i Weimar, då
hertiginnan Anna Amalia lagt
regerings-omsorgerna på sin äldsta,
aderton-åriga son Karl Augusts skuldror, för
att ändtligen en gång få hängifva sig
åt sina egna böjelser, som konstens
och vetenskapens beskyddarinna. —
Full af ungdomlig glädje andades
hon ut efter uppfyllandet af sina
stränga pligter och hängaf sig nu helt
och hållet åt njutningen af filosofiskt,
ädelt sällskap och vården af de sköna
konsterna.
Det var en sommarafton i
Ettersburg, i just den skogen, hvarom
Böttcher skrifver, att där ofta fördes »ett
verkligt zigenarlif, komedier vid
fackelsken och musik; Bode spelade första
violia, grefve Einsiedel violoncell. De
skönaste kvartetter utfördes och den
alltid tjänstaktige von Seckendorf
komponerade och versifierade hvad man
ville.»
De gamla träden i aftonbelysningen,
skådade ned på ett brokigt lif. Där
borta gick redan månen, som det heter
i folkvisan, »förstulet» upp.
Hertiginnan var ovanligt upprymd. Hon
hade samlat omkring sig sina söner
och trognaste vänner. Den höga
damens alla gäster rörde sig fritt, utan
tvång och etikett. Litet hvarstädes såg
man, som en liten skämtsam kobold,
den snillrika hoffröken Thusnelde von
Höchhau8ens förkrympta gestalt,
hvilken utan afundsjuka gladde sig med
sina sköna systrar. Den elegante
grefve Sockendorf fungerade äfven
denna gång som festanordnare. För
hertiginnan var en slags tron upprest
under en skuggig, praktfull bok. De
breda trappstegen, som ledde ditupp,
voro belagda med mattor och smycka-
de af rosor. — Ej långt från tronen
hade man brädlagt en större plats
och spändt ett tälttak däröfver.
Not-ställ stodo där; åtskilliga
stråkkvartetter skulle uppföras, däribland en
ny af okänd mästare. Bode hade själf
enträget anhållit om hertiginnans
till-låtelse, att få medtaga kompositören
för violoncellpartiet. Han beteckaade
honom som en kär vän, nyss anländ
från Paris, och förklarade honom vara
en förträfflig italiensk musiker och
mästerlig violoncellist.
I en stor öppen vagn, prydd med
gröna kvistar, kommo nu musikernas
lättrörliga skara. De hade med sig
sin egen skyddsgudinna, en i sanning
ideel kvinnogestalt, klädd i grekisk
drägt och med rosor i håret. Det var
den underbart sköna sångerskan Corona
Schröter, gamle Leip/.igerkantorn
Hillers dåvarande lärjunge. Alla sågo,
att främlingen från franska
hufvud-staden var lika förtjust i henne, som
hans kolleger. Då unge Goethe
framförde allmänna favoriten till hertigin
nans tron, mottog hon henne äfven
med särskild ynnest. Hvilket
passande par — ingen förundrade sig, att
de sedan hela aftonen höllo sig vid
hvarandras sida. Men också
italienaren Luigi väckte uppseende genom
sitt sydländska anlete, eldiga ögon
och säkert, elegant sätt.
Hur härligt ljöd ej musikeu i
skogen, allt gestaltade sig så fantastiskt
— de upplysta notställen — de här
och där glimmande, färgade lamporna
— egendomliga ljus och halfdagrar —
ja, hvem hade icke velat fasthålla den
bilden! Och det unga paret, Goethe
och Corona Schröter, till venster om
hertiginnans rosentron, sågo de väl
mycket af allt, hvad som försiggick
rundt omkring dem? De flesta
betvif-lade det — äfven den leende höga
frun, som ibiaud vände sig mot dem.
Och ögonblicket kom, då efter en
solig, glad kvartett sprungen ur fader
Haydns evigt unga, barnsliga hjärta,
en glänsande varm tonbild uppsteg
— lik en flägt från södern, i
glödande färger, full af behag och
lefnads-glädje. just som särskildt skapad för
denna sommarafton och de glada, fint
musikaliska människor, som lyssnade
därttll. Men den främmande
violoncellens ton verkade som klart
månsken, hvilket just nu i magisk glans,
spred sig öfver skog och mark.
Då sista ackordet dog bort, utbröt
ett hejdlöst jubel och »evviva»-ropen
belönade Bodes vän, den italienske
kompositören.
»Hur är det möjligt att en sådan
musiker och tonmästare hitintills
för-blifvit okänd?» frågade Anna Amalia
och vinkade till sig violocellisten, som
hon älskvärdt räckte en vacker ros.
»Icke så helt och hållet», sade Bode
glädjestrålande, i det han djupt
bugande trädde fram. »Emedan hans
sista verk här har gjort lycka, vågar
han bortlägga sitt incognito för vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
