Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 17 September 1910 - Om sång och sångare, efter Jos. Lewinsky - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vande Caruso framträdde en
förhoppningsfull Raoul inför sångmästaren.
»För hvilka partier skulle min röst
bäst kunna ägna sig», frågade han
segerviss, efter det han med
uppbjudande af hela sin lungkapacitet
framskrikit en aria. »För en
applåd-ropares partier», svarade läraren tont.
Icke sällan är det obetydligheten i
figur och röst, som gör det omöjligt
att uppmuutra till operabunan. Hos
en sångpedagog i Wien anmälde sig
en sånglysten lilliput. Med de öfliga
fraserna om »glödande hänförelse» . . .
»inre kallelse för operan», bad han
den berömde mästaren att öfvertaga
hans utbildning. Denne mönstrade den
lille mannen från topp till tå —
af-ståndet var ej mycket stort —,
pröf-vade likaledes hans miuimala tenor;
sedan sade han honom välvilligt fast
buttert: »Ni vill alltså till operan med
denna figur och denna dvärgstämma?
Nå, tänk er, min vän, om ni skulle
vara Simson i Saiut Sat-ns’ opera och
hade bredvid er en jättinna till Delila?
Tror ni inte att publiken skulle
gapskratta åt er?»
Tbland är det också rösten ensamt
som är dvärgartad. Till samme
godmodige sångmästare i Wien kom en
välväxt ung man, likaledes med
opera-intensioner. Läraren gaf sig all
upptänklig möda att få fram något ur
hans strupe. Förgäfves. ».Ta, vet ni»,
sade han slutligen, »till en
operasångare hör också att ha röst. Nedåt
har ni ingenting och uppåt ingenting.
I midten kunde det ju vara eu tenor
om det inte vore en liten barbon »
En fenomenal röst kan läraren, om
naturen förvägrat densamma,
visserligen icke frambringa; men att utbilda
det befintliga sångmaterialet, det står
i han3 makt — förutsatt att han själf
lärt det.
Men måste då så många oförmågor
gå till scenen? Sångläraren hur att
döma härom. Men många sådana tillåta
det. Förmodligen af vänlighet mot en
existenslös Tamino-aspirant. Somliga
tycka kanske som så, att deras skola
också måste släppa ut sångare och
sångerskor för oprorna i Skråköping
och Kråkvinkel, och att mall därmed
gör ett godt verk.
Men vi tanka nog icke på
operafoder utan på verkliga konstnärer.
Forna tiders mästare voro nog vid
pröfning af en röst mera stränga än
flertalet af våra samtida sånglärare.
Den som vill ägna sig åt den höga
sångkonsten, måste, innan mästaren
beslutar sig för att upptaga honom
som sångelev, underkasta sig en
personlig pröfning om hans bröst är bredt
och’ hvälfdt, halsen frisk och kraftig,
utan ansats till svulst, tungan ej för
tjock och förvuxen, underkäken ej för
bred och framskjutande, läpparna icke
för tjocka eller missbildade, tandgården
fullständig, gommen högvälfd,
tungspenen ej för lång och tonsillerna ej
alltför tjocka. Det är visserligen ej
alldeles nödvändigt att alla dessa
stäm-organismens delar befinna sig i fullt
regelmässigt tillstånd; men en människa
med hvilken detta icke är fallet,
från-kände de gamla sångmästarne fiån
början all förmåge att blifva, hvad man
förr i ordets rätta mening benämde,
en äkta »cantante»; man ställde en
sådan i dilettanternas klass.
Huru annorlunda är icke förhållandet
nu! Under det unga personer fordom
i 6—8 år åtnjöto undervisning af
erfarna lärare, men då också ända till
sin ålder bibehöllo sin röst, störta sig
nu sångare och sångerskor in på ett
parforcestudium af 1–2 år, en
hetsjakt, som vid bristfällig skolning kan
sluta med tidig förlust af rösten med
en snälltågsha8tighet, som ännu mera
ökas genom de stora röstfordringar
som den moderna operan ställer på de
sjungande.
Den berömda sånglärarinnan fru
Marchesi tillfrågades en gång rörande
det olyckliga påskyndandet i vår tid
med utbildning för operan, och hon
yttrade då; »Ungdomen i vår tid
betänker icke att man för att lära ett
enkelt handtverk behöfver fem år och
då först blir gesäll. Sångkonsten står
dock högre än ett handtverk. Tiden
är det som man nu undanhåller den
sångstuderande ungdomen. När otåliga
och okunniga föräldrar föra fram till
mig eu ny elev, heter det ofta: Hur
länge behöfvn studierna räcka? Var
god och påskynda dem så mycket som
möjligt! Hur mycket tror ui min
dotters röst är värd? Skulle hon ej
kunna, för att snart bli färdig, sjunga
en 4 -5 timmar dagligen? Skall hon,
månn’ tro kunna förtjäna så mycket
som l’atti och Lehmann? o. s. v.
Konsten bedrifves som affär och
denna skall utvecklas så hastigt som
möjligt. Men sångstudiet behöfver tid
och de studerande i hvarje fall en
grundlig utbildning. Den närvarande
bristen på betydande sångare i
verkligt kvalitativt hänseende är väl till
en del beroende på lärarnes lojhet och
okunnighet men framför allt på
lär-juugarnes feberaktiga otålighet.»
åran kan därför ej nog förehålla
den för operaverksamhet svärmande
ungdomen: framför allt besinna om ni I
har röst, så talang och vidare tålamod. !
Och om ni funnit en verklig sång- !
mästare till lärare, låt edra gåfvor
mogna i hans skola innan ni beträder
tiljorna; då, men också blott då kan
ni njuta frukterna af er flit och ännu
vid framskriden ålder glädja er åt
bibehållen röst och sångkonst.
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
Sept. 1, 6. Wagner: Lohengrin Elsa: fru
Lykseth,fröken Larsen; Ortrud:
fru Claussen; Lohengrin;
kammarsångare Wilh. Herold, gäst;
Konung Henrik, Telramund,
1 lärroparen: hrrSjöberg. Herou.
Wallgren. Fyra pager:
frknOs-bom, Hörndahl, Lindegren,
Lin-nander; fyra brabantska
riddare: hrr Lennartson, Ericson,
Arrhenius, Mandahl.
Sept. 3, 7, 11. 15. Mozart: Don Juan.
(Donna Anna. Donna Elvira:
fruar Lykseth. Bartels; Zerlina:
frk. Hörndahl, fru
Hesse-Lilien-berg; Don Juan, Leporello,
guvernören. Mazetto: hrr Forsell,
Stiebel, Svedelius, Sjöberg.)
Sept. 4, 9. Puccini: Madame Butterfly
(Butterfly: frk. Osborn; Suzuki:
fruar Claussen,
Kdström-Järne-felt; Linkerton,Sharplees, Ooro.
prins Yamadori: hrr Stockman,
Strömberg, Malm, Mandahl.
Sept. 12. Wagner- Lohengrin.
(Lohengrin: hr Pogany, La
uppträdandet).
Sept. 17. Oounod: Romeo och Julia.
Julia: fru Hesse-Lilienberg;
Romeo: hr Alex. Kirchner, La
upptr.; Stefano, Gertrud: frk.
Osborn, fru Jahnke; Capulei,
pater Lorenzo, dybalt. prins
Paris: hr Wallgren, Svedelius,
Lennartson, Herou; hertigen
Mercutio, Benvolio: hrr Sjöberg,
Strömberg, Ericson.)
Oscarsteatern.
Sept. 1 17. Franz Le hår: Qrefven af
Luxemburg.
Vetenskapsakademien.
Sept. 17. Visafton till luta af hr Torkel
Scholander.
Operan började s‘n verksamhet d. 1
sept. med uppförande af »Lohengrin»,
som då och följande gång gafs med
danske kammarsångaren Herold som
gäst. I Telramunds roll uppträdde för
första gången herr Herou, som i
vokalt hänseende var ganska
tillfredsställande om än i dramatisk
framställning ännu ej fullt vuxen det svåra
partiet. Efter »Lohengrin» följde
»Don Juan», hvari hr Forsell gjorde
sitt återinträde på vår operascen.
Salongen var naturligtvis fullsatt.
Publiken, till stor del utgörande damer,
helsade favoriten med stormande
applåder genast vid hans inträde och stor
hyllning under hela aftonen. Hr
Forsell tillät sig ock den föga
konstnärliga och taktfulla friheten att med en
bugning för publiken vid sin entré och
skyldring med värjan efter
»champagnearian besvara den stormande
hyllningen. Vi veta ej om tilltaget
upprepades vid följande föreställningar af
operan. Nya i sina roller voro fröken
Hörndahl som Zerlina och hr Sjöberg
som Mazetto vid första
representationen, sedan utförde fru Hesse-Lilienberg
Zerlina, som då fick en verkligt god
representant. Vid uppförandet af
»Hutterfly» gjorde den italienske
kapellmästaren Tullio Voghera sin debut
här som dirigent, utvecklande stor
lif-lighet och vakenhet i sin ledning. Som
Lohengrin framträdde den
nyförvärf-vade »hjältetenoren» hr Pogany d. 12
sept. först för vår publik, efter att
förut genom indisposition varit för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
