Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 12 April 1911 - Saint-Saëns’ opera »Dejanira.» Ett klassiskt mästerverk - Camille Saint-Saëns (med porträtt) - Från Romas horizont våren 1911. Verdis »Macbeth» etc., af C. von Platen (»Anteros»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga röstmedel; Herkules — hr
Mu-ratore (fr. Paris) — utförde sitt
stora parti till sång som plastik utan
förtröttning och måste sjunga
arian i 4:e akten dacapo efter de
stormande bifallsyttringarna. Fröken
Yvonne Dubel (fr. Paris) var
förtjusande för såväl öga som öra i Joles
parti och frk Railac (fr. Paris)
åter-gaf med sin vackra mezzosopran
Phe-nices roll på ett utmärkt sätt. Herr
Denges (fr. Paris) sjöng med praktfull
röst Philoctets roll. Körerna voro
oöfverträffliga och dekorationerna
bjödo på härliga, stämningsfulla
scenbilder. Operan fick i allo under Leon
Jehins säkra ledning det bästa
utförande. Den internationella publik,
som fyllde salongen, beredde
komponisten och de utförande storattade
ovationer.
Camille Saint-Saéns.
Till konstnärens porträtt som
illustration till uppsatsen om hans opera
»Dejanira» bifoga vi några biografiska
notiser. För sex år sedan meddelade
vi ett sådant jämte afbildniugen af den
adress Musikaliska akademien, till hvars
medlem han invaldes 1882, tillställde
den berömde musikern till hans
70-årsdag.
Charles Camille Saint-Saens är
född i Paris den 9 okt. 1835. Knappt
tvåårig försökte han sig på
pianospelet och som femåring hade han redan
komponerat lyckade valser. Sju år
gammal fick han i konservatoriet
Sta-maty till lärare och utbildades der
sedan af Benoist i orgelspeluing, af
Halévyq Reber och Gounodikomposition.
Ar 1840 uppträdde han först
offentligt som »underbarn» på konserter i
Paris, spelande de svåraste stycken
utantill. Redan 1852 hade han färdig
sin första symfoni (Ess-dur, op. 2),
som väckte stort bifall. Är 1855 blef
Saint-Saens organist vid S:t Merry och
1858 vid Madelaine kyrkan, fiån
hvilken befattning han tog afsked 1877,
sedan egnande sin tid åt konsertresor
och komposition. Hans produktivitet
har varit ganska stor och hans kom
positioner uppgå väl nu till bortåt 100
större och mindre vet k, däraf komiska
enakts-operan La princ.esse jaune (1872),
de stora operorna Le timbre d’argent,
Samson et Delila först uppförd i
Weimar 1877; 1897 i Paris för 100:de
gången, i Stockholm 1903, Etienne
Marcel (1879), Henri VIII (1883),
Ascanio (1890 på Stora operan) och
den komiska tvåaktsoperan Phryne
(1893, i Stockhonlm 1894). Vidare
flere större kantater och kyrkliga verk;
af instrumentala kompositioner:
Orkester-suite, op. 49; tre symfonier (i
ess dur, op. 2; A-moll, op. 55; C moll,
op. 78); de symfoniska dikterna »Lo
rouet d’Omphale», »Phaeton». »Danse
macabre» och »La jennesse d’Hercule»
etc. samt »Marche heroi’que»; fern pi-
anokonserter (i D dur, G-moll, mest
spelad, Ess-dur, C moll och F dur; tre
violinkonserter (i C dur, op. 20, C dur,
op. 58, och H moll, op. 61), flera
saker för violin och orkester, såsom
den bekanta »Introductiou et Rondo
capriccioso», »La jota arragouese» etc.;
violincellkonserten i A-moll, op. 33;
pianokvintett, A-moll, pianokvartett,
B dur, pianotrio, F-dur; sonater och
åtskilliga pianokompositioner för fyra
och två händer, vokal och orgelsaker,
transskriptioner af Bach och
Beethoven-kompositioner m. m. Förutom dessa
förteckningen tillhörande verk ha vi
funnit af honom några saker för piano,
två- och fyrhäudiga, det sista oss
be-kauta (opus 96) »Caprice arabe» för
två pianon å quatre mains, »Pas
re-doublé» för två händer (op. 86),
»Scherzo» pour deux pianos å quatre
mains (op. 87) och »Sarabande,
Rigau-don» (op. 93) arrangé å quatre mains.
Saint-Saens är, som beknnf, utmärkt
orgel- och pianospelare och uppträder
ännu på konserter som pianist.
Af Saint-Saöns senaste verk ha vi
att omnämna såsom det största hans
opera Les barbares. uppförd på Stora
Operan i Paris 1901. På den öppna
arenateatern i Beziers, upprättad af
den rike konstälskaude borgaren
Castel-bon des Beauxhostes, utfördes
sommaren 1898 dramen Dejanire med musik
af Saint-Saens nu, såsom, vi sett,
gif-ven som fullständig opera, och
sommaren 1902 gafs där ett annat liknande
verk af honom, Pary satis. Med stor
framgång uppfördes 1896 i Lvmn en
balett af honom, Jarotte, äfven gifven
i Berlin, ett annat af hans nyare verk
för scenen är Helena, poéme lyrique i
1 akt och 4 bilder med text af
komponisten, uppförd på Monte
Ourlo-j teatern 1904 och sedan på Opéra
Co-J mique i Paris. Ett annat nytt verk
I är L’Ancétre (»Stamfadern») uppförd å
Monte Carlo-teatern 1906.
Saint Saöns besökte, som vi minnas,
; Stockholm utställningsfiret 1897 och
gaf då två orkesterkonserter på d. v.
Operan å Svenska teatern.
–––m––––
Från Romas horizont
våren 1911.
I. Verdis >Macbeth> etc.
Detta års storartade, s. k.
»esposi-zione musicåle» å Constdnzi-teatern
under medverkan af flertalet bland
Italiens förnämsta lyriska konstnärer’5)
inleddes i midten af mars på det mest
värdiga sätt med trenne operor,
hvil-kas upphofsmän höra till den italienska
musikens stormästare, nämligen Verdi,
Donizetti och Rossini. Den
försteämn-des Macbeth, som utgjorde sjelfva
in-vigningsföreställningen, daterar sig från *)
*) Den artistiska ledningenaf denna
>stt-giöne», anförtrodd åt kapellmästarne
Man-cinelli, Mugnöne och Toscanini och
under medverkan af flertalet bland Italiens
yppersta musikartister utgör den bästa garanti
för att densamma kommer att blifva något
»non plus ultra».
1847 och återupptogs i en af honom
särskildt betiäffaude orkestrationen
verkställd bearbetning å Paris
»Opéra-Comique» 1865, men har oaktadt
momentan »succés» ej lyckats tillvinna
sig någon stadigvarande plats å
scenen. Orsaken är redan att söka i
handlingens pinsamt lugubra
karaktär af mörkaste medeltid, men också
nfgör F. M. Piaves librett med sina
oerhördt miserabla verser en verklig
parodi, att ej säga profanation af
Shaksperes liknämnda tragedi.
Afven den af Meyerbeer och Halévy
influerade musiken står i det hela
taget på samma nivå som Rossinis,
Do-nizettis och Bellinis samtidiga
skapelser; emelleitid frambryta allt emellanåt
i denna melodram, för hvilken Verdi
lär hyst en speciell förkärlek, hans
snilleblixt rar, som i lättflytande och
fascinetande melodier pulsera af
dramatiskt lif. I första akten framstå
härvidlag ladyns romans: »Ambiziöso
spirito tu sei», Macbeths monolog om
dolken, deras omedelbart därpå följande
duett och den storslagna finalen efter
mordet å konung Duncan, hvarest
sextetten präktigt sammansmälter med
kören och orkestern, tredje aktens
fantastiskt stämningsfulla, om än något
väl långdragna bahtt med sina resp.
apparitioner i häxklyftan samt sist,
icke minst, den gripande kören »Påtria
oppressa» (Förtryckta fosterland) i
början af den afetttragisktstorslaget förspel
inledda fjerde akten — ett värdigt
motstycke till de af patriotisk känsla ge
nomströmmade »ensemble numren i
maestrons »Lombårdi» och
»Nabuc-co» —, ladyns effektfulla
sömngång-scen och Macbeths psykologiskt
intressanta aria: »Pietå, rispetto, amore»
(barmheriighet, aktning, kärlek).
Dessemellan förekomma sådana rent af
ologiska inadvertenser som ladyns banala,
till råga på måttet ett par gånger
återkommande »brindici» ioperansaudraakt.
En ytterligare orsak till att
»Macbeth» så sällan uppföres ligger i de
kolossala kraf, densamma ej mindre
dramatiskt än musikaliskt ställer på
framför allt de båda huvudrollernas
innehafvare. Protagonisten hade nu i
den ypperlige bary tonist en Mattia
Bat-tistini en utan tvifvel oöfverträfflig
representant, som tack vare sin
fulländade sång- och skådespelarekonst
lyckade förläna full relief åt Macbeths
komplicerads personlighet med dennes
skiftande karaktärsdrag af ärelystnad
och svaghet, vidskeplighet och
förtvif-lans mod. Hans demoniska gemål
tolkades i allo förträffligt af den rikt
begåfvade unga romei ska
operasångerskan Cecilia Gagriurdi, som häromåret
i »Aida» gjorde en särdeles vacker
debut å »Costånzi», äfven om hon
ännu icke i »pondus» kan fullt mäta sig
med ladyns första framställarinna, dt n
berömda primadonnan Anna
Barbieri-Nini, hvilljen i sceniskt hänseende till
och med lär öfverträffat de förnämsta
I konstnärinnor, som utfört motsvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
