Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 September 1911 - Puccini och hans förnämsta operor. En studie af G. Göhler - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vara till likaväl som glädjen öfver
våren, den blåa himmeln och de
brokiga ängarna.
Sångbarheten håller äfven Tosca
kvar på så många sceners repertoar.
Men tänke sig detta stoff behandladt
af en genomsnittstysk. Omöjligt! Det
finns folk, som afsky denna opera på
grund af andra aktens tortyrscen.
Det hela är heltvisst icke något stort
konstverk och scenen har sina
kantigheter. Men första aktens final,
vidare duetter och så tredje aktens
början, öfverhufvud hela tredje akten:
det är allt så omedelbart, så
scenenligt stämningsfullt, så lefvande. Och
vidare: det vill ej vara något annat
än en opera, en häudelse som en gång
inträffat och väl ofta passerat med
samma förlopp; och därtill den
blommande sångbara musiken. Hvarför
taga tungt på någonting sådant?
Hvarför icke förnimma med hvilken
italiensk glöd komponisten gifvit sig
hän åt situationen? Om man jämför
musiken med de nyaste tyska
produkterna, gömmer den någonting nästan
folkeligt sundt, den är ingenting
annat än tonblifven effekt, icke stor
men äkta, icke öfverhettad, ingen
drifhusplanta.
Ett visst manér finns där
visserligen och i synnerhet lefver »Madame
Butterfly», hufvudsakligen på
verkningar, som redan pröfvats i »Boheme».
Typiska melodiska vändningar,
typiska harmonier, typiska basgångar
framkalla med all rätt frågan om
Puccini vill upphöra att gå framåt.
Visserligen tvingas han af ämnenas
likartade karaktär till ett slags
specialisering, visserligen hafva vi typiska
former också hos Wagner, Liszt och
Brahms, men faran för att urarta i
ett manér är kanske större hos
Puccini, emedan hans natur är åtskilligt
mer begränsad än de nämnda
tyskarnas.
Som sceniskt verk är äfven
»Madame Butterfly» mycket tacksamhet. En
puccinitisk specialitet: den med stor
elasticitet i de melodiska linjerna och
ofelbar säkerhet i den musikaliska
stegringen utförda kärleksduetten är
också här företrädd i en glänsande
variant. Ekonomin med de
musikaliska uttrycksmedlen borde tagas till
förebild. Alla tre operorna lämna
en mängd exempel på Puccinis
förmåga att spara på musiken, där hon
verkligen icke bör vara påträngande.
Dess mäktigare verka då alla de
scener hvilkas text kräfva ett
uppgående i musik. De flesta nya tyska
operakomponister tro sig alltid böra
skrifva en mängd mycket sägande
musik och verka tröttande och
afky-lande genom att ett öfvermått af
musikaliskt uttryck belastar långa
partier där en enkel antydan vore
nog. Ledd af en mycket riktig
konst-närsinstinkt, är Puccini ytterst
sparsam med musiken i situationer, då
åhörarns intresse koncentrerar sig
kring det som sker på scenen. Ett
exempel härpå är det stumma uppträdet
före Butterflys själfmord. Hvarje
tillägg skulle här försvaga intycket.
Denna opera vidlådes af en mycket
betänklig vansklighet. Ett två- å
treårigt barn måste uppehålla sig
mycket länge på scenen och har rätt stor
andel i handlingen. Om de kända
två barnen i »Norma» redan äro
farliga, så är faran här ännu större.
Det påminner om Goethes pudel och
i högre grad än genom Grane, hästen,
kan ett stycke lida men af att ett
barn i denna ålder, införs som
oundgängligt rekvisitum genom långa
scener. Men jag tror att operan detta
oaktadt skall skaffa sig hemortsrätt
på scenen. Det sätt, hvarpå de båda
hufvudpartiernas stämmor göra sig
gällande, musikens välljud, stegringen
af intresset ända till de mycket
verkningsfulla aktsluten, allt detta
tillförsäkrar, tror jag. framgång på scenen
åt detta verk. Naturligtvit kräfver
utförandet såväl beträffande musiken
som framställningen en mycket
förfinad känsla för rika, sorgfälligt
afto-nade nyanser och en publik, som icke
begär annat af Puccini än hvad han
vill och kan gifva. Ett stycke lif,
sådant det väl förekommer i
verkligheten, med mången allmänt mänsklig
anklang oaktadt den främmande
sfären, icke tankedjup och äfven en
smula teatraliskt rörande framställdt,
samt därtill en musik, som visserligen
håller fast vid den italienska
karaktären, men dock genom en mängd
kryddade tillsatser förlänar densamma
en ny smak. De tyska
teaterkomponisterna gjorde i alla fall klokt i att
icke, oaktadt musikens lätta kvalitet
i många partier, rycka på axlarna åt
detta eller andra verk af Puccini utan
göra klart för sig hvarför en
scenkonst af detta slag gör effekt och
hvari dess rätt att vara till besticker
sig, om också dess tillvaro är mycket
mindre värd för oss alla än Mozarts
och Wagners.
Musikpressen.
På Wilh. Hansens förlag,
Köpenhamn, har utkommit
för piano, 2 händer:
Sjögren, Emil: Scherzo-Fantasie, op.
52, n:o 1. — Scherzo, op. 52, n:o 2;
Boheman. Torsten: Trois Préludes
Op. 1.
Stenhammar, W: Klavierkonsert. D-
moll, op. 23.
Palmgren, Selim: Finska Rytmer.
Op. 31.
för violin och piano:
Bedinger, Hugo: Ode érotique.
Körling, Felix: Canzonetta.
för en röst med piano:
Sjögren, Emil: Svarta rosor och gula
(Schwarze Rosen und gelben), op.
53, n:o 1. O gräf mig en graf
(b—-dess); n:o 2. Generationer (h—d);
n:o 3. Ack, hvad vår lefnad är
flyktig och snar (ass—f). Dikter
af Ernst Josephson. —- Valsen med
sorgens kavalier (d—f) op. 55, n:o 2.
Melchers, H. M.: Acht Zigeunerlie-
der. I. (c—a); II. (c—f); III. (e—g);
IV. (ass—g eller a); V. (h—giss);
VI. (a—ass); VII. (ostr. g—ettstr.
d); VIII. (ass-f).
Sjögrens »Scherzon» äro ganska
fantasirika och underhållande.
»Scher-j zot» n:o 1 har för 5 år sedan utgjort
j musikbilaga till denna tidning och är
sålunda bekant för våra prenumeranter
det året. »Scherzo-Fantasien», som
spelades såsom nyhet af fröken
Mär-’ ta Ohlson på tonsättarens senaste
konsert här i april, är bekant för dennas
åhörare. Ett par tryckfel må i detta
häfte påpekas. A första sidan 28:de
takten från början står i diskanten
tvåstr. e, som bör ha kors framför
sig och vara eis, såsom två takter
förut. A sidan (i bör takt 18 från
början ha första noten a i stället för
fiss, i konsekvens med giss ett, som
börjar nästa rad.
Bohemans op. 1, »Trois Préludes»
visar en betydande kompositionstalang.
Hvart och ett af dessa stycken
ut-! märka sig för originell uppfinning,
| melodiskt som harmoniskt intressanta
och fängslande utan nutida harmoniskt
| effektsökeri och dissonansjäkteri. Icke
svåra böra de vackra styckena få stor
spridning bland pianister, som förstå
sig på värdefull musik.
Stenhammars Pianokonsert n:o 2 med
orkester, här nu utgifven för
pianosolo, är en diger komposition om 60
sidor. Densamma är mycket
komplicerad och svår, såsom man hade
tillfälle att erfara, då tonsättaren själf
spelade densamma på en
Konsertföreningens konsert här i mars 1909 i
Musikaliska akademien. Hans första
pianokonsert synes oss mera klar och
underhållande. Tonsättaren har äfven
spelat detta sitt verk i utlandet.
Selim Palmgrens, den finske
tonsättaren, »Finska rytmer», innehålla: 1
Karelisk dans; 2 Menuett; 3 Det onda
samvetet; 4 Menuettvals; 5 Vestfinsk
dans. Styckena äro, som titeln anger,
i folkton, men de tre första
harmoniserade med fula dissonanser.
Titlarna äro äfven tyska och franska.
De båda styckena för violin och
piano af välkända tonsättare äro båda
mycket anslående. Bedingers,
tilleg-nad vår framstående violinist Sven
Kjellström, något mera omfångsrik och
fordrande, ehuru icke svårspelt.
Af Sjögrens sånger utfördes n:o 2
och 3 på den första af hans konserter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
