Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 14. 2 Oktober 1911
- Albert Lortzing (med porträtt)
- Emil Jacques-Dalcroze (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musik till Bendix’ Drei Edelsteine och
oratoriet Paulus jemte mindre sånger
och åtskilliga orkesterverk. År 1901
utgafs en samling af hans sånger,
der-ibland flera otryckta eller förgätna.
Samma år aftäcktes på Sofie
kyrkogården i Berlin en grafvård öfver
honom med porträtt. En minnesvård
öfver honom med medaljongporträtt,
in-nefattadt i ett större stenblock,
aftäcktes 1904 i Detmold och på
Rousseau-ön i Berlins Tiergarten finner man
tonsättarens staty, aftäckt 1906.
Minnet af honom har alltså blifvit vackert
hedradt och befästadt i hans hemland.
* *
*
Lortzing var en af olycksöden
förföljd man och han och hans samtida
uppskattade ofta hans verk alltför
ringa. Man ansåg honom bättre som
skådespelare än som komponist och
vägrade honom anställningar, som han
väl hade förtjänat. Lortzing var
alltigenom en hedersman, och hur ofta
han än befann sig i svåra
lefnadsför-hållanden, forlorade han dock ej sitt
goda humör. Emellertid höll han
nacken styf när man sökte kujonera
honom.
I Detmold var han sysselsatt på
scenen nästan hvarje afton, och hade
han en afton fri så satte han sig i
orkestern och spelade violoncell. I
denna stad spelades endast om vintern
och sedan drog truppen som Lortzing
tillhörde till Münster, Osnabrück och
Bad Pyrmont. I Osnabrück lade den
muntre sångaren och skådespelaren
grunden till en fattig skräddares lycka.
Lortzing klädde sig nämnligen alltid
efter nyaste modet och uppträdde en
dag vid vaktparaden i en hvit
Carbo-nari-kappa med blått foder, krage och
långa tofsar. Kappan väckte stort
uppseende ej blott genom färg och
snitt, utan äfven genom det sätt, hvarpå
egaren förstod att drapera sig med
den. Tillfrågad hvarifrån han fått
den svarade han först —»från Paris»
men erkände sedan att han låtit sy
den hos en skräddare på platsen,
hvil-kens namn han uppgaf. Denne fick
sedan fullt med arbete och blef en
förmögen man.
Lortzing parodierade ofta på scenen
det italienska sångmanéret på drastiskt
vis och höll troget på sin tj’ska
kompositionsstil. Om vissa arior af
Bel-lini och Donizetti anmärkte han att
man kände dem förut innan man hörde
dem och efter första takten visste man
genast hvad sedan skulle komma.
Är 1832 uppfördes i Osnabrück hans
sångspel »Der Pole und sein Kind»
och vann stort bifall. Libretton
handlar till en del om Polens frihetskamp
och pjesen blef derför af polisen i
Berlin förbjuden att uppföras. Samma
öde hade i Wien för dess
högpatriotiska tendens hans sångspel »Andreas
Hofer».
Stora honorar bekom Lortzing ej
for sina operor; med stor tillfredsstäl-
lelse antecknade han i sin kassabok
! att han bekommit 3 Friedrichsdor’er
för ett sångspel. De flesta
direktö-j rerna gålvo honom intet honorar, så
att Lortzing i sina anteckningar fann
sig föranlåten att skrifva: »Direktör
R. är en lumpen stackare».
En lyckodag upplefde emellertid
Lortzing. Han köpte en dag af
skådespelaren Reger dagen före
dragningen till statslotteriet en fjärdedels lott.
Fördjupad i sitt arbete satt han en
morgon i sitt rum vid kaffekoppen,
då Reger rusade in, föll honom om
halsen jublande: »Bravo, min gosse,
jag unnar dig det! Du är en bra
karl och familjefar med en skara barn,
jag unnar dig det hjärtligt!» Dervid
slog hag koppen ur handen på honom
krossade ett par fönsterrutor och
skyndade jodlande utför trappan. Lortzing
stod där, gapande af förvåning och
trodde att hans vän i hast blifvit
galen. Sedan fick han veta att hans
fjärdedelslott kommit ut med 1000
thaiers vinst.
Hur han behandlades som
operakomponist intygas af den
omständigheten, att hofteatern i Kassel skickade
tillbaka operan »Tsar och timmerman»
med den anmärkningen »att den icke
passade för der varande förhållanden».
Partituret blef oöppnadt. I Dresden
fick Lortzing ej själf dirigera sin
opera, emedan han »endast var
skådespelare och sångare, men ej dirigent».
I Wien blef Lortzing skamligt
behandlad. Wienarne hyllade erdast
italie-narne. Sedan hans operor
öfver-allt gifvits med bifall, sökte han
förgäfves flere kapellmästareplatser och
i många fall bevärdigades han ej ens
med svar på sin ansökan.
–––m–––
Emil Jacques-Dalcroze.
Det var inför en nära fulltalig
publik som professor Jacques Dalcroze,
»den rytmiska gymnastikens»
uppfinnare och läromästare, demonstrerade
sin nya, ett par år gamla metod med
rytmiska öfningar, särskild af vikt för
den musikaliska taktkänslans
bibringande och öfning. Efter ett längre
föredrag på tyska öfver hans metod och
dess pedagogiska betydelse, började
uppvisningen af dess tillämpning
genom framförande af 6 elever från hans
»bildningsanstalt för musik och rytm»
i Hellerau, en trädgårdsstad nära
Dresden. Eleverna, i åldern 16—20
år, voro klädda i en svart, lätt
åtsittande dräkt, med armar, fötter och
ben till öfver knäna bara. Professorn
satt sjelf vid flygeln på estradens sida
och eleverna gjorde sina marscher och
rörelser efter musikens takt och rytm
med böjningar på hufvud, armar och
ben. De utvecklade därvid en
berömvärd precision och ensemble i
rörelserna. Läraren spelade först en
melodi utan betoning af stark taktdel.
Så snart eleverna höra betoning börja
de markera takten först med handen
sedan med hela armen och slutligen
markera takten äfven med att gå den.
Eleverna gå t. ex. i 2 , takt och
betona första taktdelen med en
stampning, exempelvis med vänstra foten,
då läraren ropar »hop» göra de ett
obetonadt steg med denna fot och
markera nästa steg. Sålunda hade man
öfvergått till ®/4 takt, o. s. v.
Eleverna kunna sålunda markera hvilka
takter som hälst, 83rnkopiska rytmer,
göra uppehåll midt i en takt och
fortsätta den med samma rytm, m. m. De
uttrycka också dylika själsrörelser ef
tar musikens rytm, målande sorg,
för-tviflan etc. Tonsinnet utvecklas med
sjungande af dur och molltonarter
(solfege) med uppfattande ooh
återgif-vande af olika intervall, äfven med
språng i tonföljden. Ett vackert prof
visades i afseende på tonträffning och
tonläsning samt minnets uppöfvande
då en lärare vid akademien på en
tafla uppskref en ingalunda lätt
melodi, äfven ifråga om intervall och rytm.
Alla sex eleverna sjöngo den korrekt
»från bladet» och sedan utantill, vända
ifrån taflan. Under och efter den
intressanta uppvisningen, för hvilken här
endast ofullständigt kunnat redogöras,
var prof. Dalcroze och hans elever
föremål för lifligt bifall och många
in-ropningar.
»Då jag åsåg öfningarna i den
musikalisk-rytmiska gymnastiken af sedan
2 år inöfvade barn och unga flickor»
— yttrar eu tysk kritiker om en
sådan Dalcrozes uppvisning — »trängde
sig genast den tanken på mig: här är
ett äkta, genom något annat ej
ersätt-ligt uppfostringsmedel — i rytm».
Här i hufsudstaden har kritiken
också yttrat sig mj-cket fördelaktigt om
prof. Dalcrozes metod, i Göteborg har
Wilh. Stenhammar entusiastiskt prisat
densamma. Det beror nu på hvad
material professorn har att behandla.
Känslan för rytmen kan vara så olika
hos olika individer och kan ifråga om
musikalisk sådan vara nog stark af
naturen att en långvarig gymnastisk
utbildning dertill icke är absolut
nödvändig. I plastiskt hänseende har
metoden sina gifna fördelar. Prof.
Dalcrozes lärokurser äro icke blott för
elever utan gäller ock för musiker och
pedagoger, och från hans ofvannämnda
läroanstalt kan man erhålla fullständigt
prospekt om kurser och pris m. m.
Till det porträtt af prof. Dalcroze
som förekommer i detta nummer,
bifogas hör några biografiska notiser,
då vi aataga att man i vårt land föga
känner till hans person esh
verksamhet för öfrigt.
Emil Jacques-Dalcroze är född
i Wien den 6 juli 1865 af fransk
härkomst. Efter skolstudier i Genéve
studerade han der vid universitetet
och konservatoriet samt beslöt att egna
sig åt musiken, hvarför han begaf sig
till Wien och der Imde Fuchs och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:56 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1911/0109.html
