Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 2 November 1911 - Följetong: Ett Beethoven-minne, af Jules Janin - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framåt ocli kastade likgiltiga blickar
omkring sig.
Den obekantes utseende intresserade
mig emellertid så lifligt, att jag
nödvändigt ville veta hvem han var. .lag
följde honom således.
Etter att ha passerat (lera galor,
inträdde han slutligen i en musikhandel
pä Kohlmarkt. Affärens ägare
mottog honom ytterst artigt och erbjöd ho
nom en stol. .lag kunde ej höra deras
samtal, ty jag stod utanför hoden och
tittade in genom fönstret. Den
främmandes sätt att konversera var likväl i
högsta grad sällsamt. Han talade
nämligen ensam, musikhandlaren uppskref
sina svar. .lag gjorde häraf den
slutsatsen, att mannen var döf.
Plötsligt antogo hans drag ett ännu
mera tanklullt uttryck, och med en
liflig rörelse vände han sig mot dörren
och började att taktmässigt trumma på
dess glasruta. Ibland höll han upp,
liksom för att fånga en tanke, men sa
började lians fingrar åter ila öfver
glas-skifvan, som om den varit ett klaver.
l)a han så hållit på ungelär en kvart
timme, vände han sig till chefen, som
lämnade honom en penna och ett ark
notpapper, hvarpå han började skrifva.
Det sag nästan ut, som om han
ned-skrifvit hvad han förut trummat på
glasrutan. I)ä han slutat, räckte han
papperet åt misikhandlaren, som i ut
byte gaf honom ett guldmynt.
Den främmande lämnade därefter
affären. Hans drag voro dystra, men
del föreföll mig. som om hans gång
nu var lättare.
Tüll en anspråkslös restaurang vid
en af bakgatorna styrde nu den
sällsamme mannen sina steg. Jag följde
efter honom in i den låga källarsalen.
Ännu hade han ej varseblifvit mig.
En portion kalfstek! sade han till
den vid disken stående värdinnan.
Jag har ingen varm! skrek hon.
Så gil mig da några skifvor kall!
Det har jag icke heller , fortfor
skrikande kvinnan.
Jag måste väl finna mig i alt vara
utan kalfstek dal sade främlingen med
en djup suck och lämnade långsamt
rummet.
Jag gick fram till värdinnan och
frågade artigt, om hon visste hvem den
främmande var. Min artighet måtte
ha bevekt henne, ty med ett huldrikt
leende svarade hon:
Det är en musikus, en fantast och
läckergom. Jag känner hans
städerska — de bo här bredvid i det lilla
huset till venster. Jag tror att han
heter Beethoven.
Då jag hörde detta ryktbara namn.
kände jag mitt hjärta sammandragas.
Detta var således den store mästaren.
Min fru . utbrast jag häftigt
vändande mig till värdinnan, ni måste
genast låta steka ett stycke kalfkött, men
genast, hör ni det — jag går ej härifrån
förrän jag har steken frömför mig.
Ilvarför gaf ni icke den främmande
livad han begärde ? frågade jag.
Helt enkelt därför, all den där
Beethoven aldrig har något alt betala med,
fastän jag ger honom allt så billigt
som möjligt.
(iii mig nu två buteljer af ert bästa
rhenska vin , fortfor jag.
Jag betaide del rekvirerade, stoppa
de en butelj i hvardera rocKtickan. log
stekfatet i band och skyndade till del
al värdinnan uppgifna huset.
Beethoven bodde i törsta våningen.
Det var den enda lyx lian tillät sig.
Jag inträdde i ett yttre rum. hvars
möbler utgjordes endast af ett med en
grof duk betäck bord och ett par stolar.
I fönstret hängde en fågelbur, i hvilken
en grönsiska muntert kvittrade. Pa en
pall lag en kalt.
Jag ställde fatet och de två buteljerna
på bordet och smekte katten, hvilken
med ett spinnande hälsade 111ig
välkommen. Under tiden inträdde den redan
omnämnda städerskan.
Ilon tycktes lika litet förvånad öfver
min diirvaro som katten och sade lugnt:
»Ni kan ej få träffa honom i dag
han är vid ett mycket dystert lynne.
Därefter öppnade I1011 den till
Bect-vens rum ledande dörren. Mästaren
satt vid fönstret och såg mellankoliskt
ned mot den lilla trädgårdstäppan. Pä
hans bord stod ett skriftyg. Jag
skyndade in och skref på en papperslapp,
som jag sedan räckte den store
musikern :
Jag har medfört en varm kalfstek
och ett par buteljer vin. Tillåter Ni.
att jag bjuder er på middag’?
Jules Janin.»
Då han läst dessa rader, lifvades hans
drag, och med ett gladt leende räckte
han 111ig handen.
Uppriktigt välkommen! sade han.
Xi är fransman — vill ni göra mig äran
att dela den måltid, ni medfört’? Jag
tackar er för det ni liommit hil. Jag
var i dag ledsen! Stadslifvet dödar
111ig. Endast på landet känner jag mig
lycklig. Jag förnimmer här så många
sällsamma ljud, men 111ig sjiilf kan jag
icke höra.
Och då han i mina blickar läste min
djupa rörelse, fortfor han:
Allt detta kommer sig däraf, att jag
är sä ensam. Ingen talar med 111ig.
ingen bryr sig om, hvad det blifvit
af den stackars Beethoven. Fordom
behärskade jag en värld. Jag anförde
en väldig osynlig orkester. Dag och
natt hörde jag förtjusande symfonier,
hvilkas skapare, domare, konung och
gud jag var. Mitt lif var en ständig
konsert, en ändlös sång... Men en
morgon var allt förändradt. Jag måste
säga farväl åt mina sköna drömmar,
mina härliga melodier, min mäktiga
orgel.. . allt var slut! Jag hade förlorat
mitt paradis och var en olycklig
dödlig, stående vid randen al min graf,
sjungande min egen dödsmässa. .. Men
ni talade om en kalfstek, vill jag minnas
- latom oss försöka den!
Beethoven var under hela måltiden
skämtsam och glad. Det gamla
rhenska vinet hade till och medJLfval honom
sa mycket, all han efter var middag
utropade.
Men jag vill bevisa er, alt gamle
Beethoven icke är sa döf som de tro!
Vid dessa ord satte han sig till
instrumentet. Det var sa ostämdt, all
katten började jama. men mästaren
hörde ingenting. Ilan spelade och var
lycklig. Jag däremot skulle gärna ha
stoppat fingrarna i mina öron, ty
Beethoven spelade som en döf. Dessa
falska toner träffade dock mera mitt
hjärta än mitt öra, och utom 111ig af
smärta fick jag tårar i ögonen.
Da Beethoven reste sig från
instrumentel. strålade åter inspiration och
lycka i hans blick. Han hade för ett
ögonblick glömt sina sorger. Då vi
skiljdes. tryckte han 111ig till sill bröst
och tackade mig varmt för milt besök.
––
Musikpressen.
På Wilh. Hansens förlag
(Köpen-hanm) bar utkommit:
för en röst med piano:
I gno tus: Du ädela ros (e ss—f) ord af
Fannyr von Wilamowitz.
för orgel:
Olsson, Otto: Preludium und Fuga,
Ciss-Qioll. op. 89.
På Cariscb <& Jäuichens förlag
(Milano, Leipzig) bar utkommit:
för piano, 2 händer:
Boghen, Felice: Choral sopra un
tema di. J. S. Bach. Pr. Mk 2.
Ansie (Angst und Pein). Pezzo lirico.
Mk 2.
Nostalgia (Heimweh) Impressioue. Mk
1,30
Fr|ontini, F. P.: Morceaux pour
Piano. 7:e serie: Mattinata, Brise de
mer, Cuprice etude, Mandolinata
rusti-ca, Marcia triomphale, Sarahanda,
Seren al a patetica, Seguidilla, Sourire
A’enfant ä Mk 1,30.
liussi, Emilio: 5 Morceaux pour
piano. 1 Nocturne, 2 Petit Jeu, 3
Ara-hesque, 4 Nu it Champelre, ä Mk 1;
5 Fileuse. Mk 1,30
Tarenglii, Mario: Op.52 N:r 1 Petite
Valse de salon 2. Promenade amoureuse:
Op. 53 n:r 1 Canzone, 2.
Fantasti-cando, 3 Improviso, å Mk 1,30.
Sången af Ignotus är melodiös oeh
uttrycksfull med hufvudsakligen
ackordackompanjemang och mest i dur ton.
Slutet är emellertid i F-moll. Något
öfverraskande slutar sångstämman på
dominanten med ackompanjemang af
septimackord till B-moll. Olssons
orgelkomposition om 12 sidor är ett
ståtligt och lärdt konsertstycke, och hans
stora förmåga som orgelkomponist, nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
