Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 Januari 1912 - Från Romas horisont hösten 1911, af Carl von Platen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
italiensk impressario — såsom de
muntra fruarna Alice, Quickly och
Nan-netta, medan den senare operan
hade en präktig primadonna i E u g
e-n i a Burzio, ypperligt
sekuude-rad af tenoren Amedéo Bassi
och barytonisten Pasquale A m
a-1 o, hvars rent af brutala roll eger ett
anmärkningsvärdt släkttycke med
Scår-pias i ”Tosca”. Omedelbart efter
of-vannämnda operaproduktioner,
omväxlande med utsökta
balettföreställningar af utvalda artister från ryska
kejserliga teatrarna, blaud hvilka
sär-skildt den charmante unge dansören
Vaziav Nijfnski torde söka
sin like, exekverades några gånger
V e r d i s härliga, om än i likhet med
Rossfnis ”Stabat mater”, väl
dramatiskt färglagda Itequiem, jämväl
diri-geradt af Toseimni samt med
”Co-stånzis” kör och orkester äfvensom
några af denna teaters förnämsta
konstnärer i solopartierna.
1911 års ”esposiztione musiåle”, som
tyvärr ej enligt sitt program framfört
prof å sjuttonde och adertonde seklens
lvrisk-dramatiska alster, har nu
full-ständigats genom törbemälta scens
under oktober och november pågående !
”stagiöne”, som — i likhet med sin
närmaste föregångare utan understöd
af vare sig stat eller kommun — med
en repertoar af ej mindre än åtta
operor icke minst är förtjänt af
erkännande på grund af de med hänsyn
till sina prestationer moderata
biljettprisen. Säsongens största trumf var
otvifvelaktigt Aida, bland hvars
fram-ställare Augusto S c a m pf n i
och framför allt Cecilia
Gagl-?. r d i särskildt utmärkte sig i hjältens
och hjältinnans roller. Mefistöfele,
där spanjoren José Palet och
den med en smältande vacker stämma
begåfvade Man fre do
Polve-rösi alternerande i Fausts parti och
Camilla P a s i n i s i synnerhet
i tredje akten idealiska
Margareta-He-lena förtjäna en ”mention honorable”,
hade förmånen att uppvisa en snart
sagdt oöfverträfflig protagonist,
Naz-z a r e n o de A n g e 1 i s, väl f. n.
Italiens ypperste bassångare. ’)
Mindre lyckligt utföll upptagandet
af Saffo, den så ytterst prolifike P
a-c i n i s på allenast tjuguåtta dagar
komponerade melodram, livars
svagheter och ålderdomsskrynklor vid
för-uyadt åhörande alltmera träder i
dagen. Den för en lyrisk trgediénne
högst tacksamma uppgiften hade å
”Costånzi” en verkligt fascinerande
tolk i den alltjämt på höjden af
sin koii6t stående rumäniska
primadonnan Hariclea Darclée,
Climene och Alicåndro åter
samma ututmärkta representanter, som
vid senaste uppförandet, å ”La
*) För öfrigt måste det betecknas som en
oerhörd mannamån att boycotta konstnärer
af en Mascågnis och en Franchettis rang;
den förres Isabeau har redan triumferat i
Sydamerika och den senares Colnwbo är ett
erkändt »phef-d’ceuvre».
Scala” i Milano2), Fanny
Ani-tua och Augusto Be. 11a
n-t 6 n i, af hvilka den förstnämnda
både i fråga om röst och apparition
frappant erinrar om Mathilda
Jung-stedt; den senare gaf ypperligt
uttryck åt de gripande tonfall för
faderskärleken, som kompositören inlagt
i öfversteprestens parti. På grund af
Scampfnis indisposition, blef denne
substituerad med en allt annat än
idealisk Fåon. Med så dragande
magneter som Alessåndro
Bonci-Fernåndo och Ruffo Titt
a-Fi-garo gestaltade sig naturligtvis ett par
sådana favoritoperor för italienska
publiken som La favorita (”Leonora”)
och II barbi tre di Sevifflia
(”Bar-beraren”) till rent af
”pyramidal a succes’er”.3 * *)) Vid den förres
jida stod värdigt Riccårdo
S t r a c c f å r i-Alfonso, och i den
senare operan glänste en på ”Costånzis
horizont ny stjärna, en intagande
autentisk ung spanjorska E lv i r a
de H i d å 1 g o; dessutom må nämnas
de Angelis — jämväl en magnifik
Amonåsro i ”Aida” — såsom patern
och don Basflio, hvilken senare roll
gaf honom tillfälle att briljera med
sina verkligt fenomenala låga toner.
Med dylika excellerar äfven Tittas
”barberare”, en makalöst
schwung-och gemiitfull prestation, om ock den
illustre artisten visar sig väl
nonchalant i fråga om iakttagandet af själfva
partiturets rytmer.
Kort efter de ordinarie
föreställ-ningarnes slut gafs till förmån för de
i kriget mot turkarne fallne och
sårade soldaternas familjer en
representation af Riffolettu, hvari man framför
allt hade tillfälle att njuta af
Bonci-hertigens perfekta ”bel canto” och
Straccaiaris förträffliga
interpretation af titelpartiet. Under säsongens
lopp förekom jämväl en soaré för
italienska ”Röda korset”, hvilken
förutom andra och tredje akten af
”Saffo” bjöd på den berömde
barytonisten Mattfa Battistfnis
mästerliga sångföredrag ocli en af
T o s t i s romanser, tolkad af I.uim
Garibåldis präktiga mezzosopran med
accompagnemang af den venerable
maestron själf; till sist utfördes af
teaterns utmärkta kör och oikester
den fascinerande Maméli-hymnen.
som, ehuru ej officiellt, i Italien
motsvarar fransmännens ”La
marseil-laise”.
Beträffande ”Costånzis” noviteter
måste i alla händelser framhållas
oegentJiglieten af att inrymma
R i c h a r d Strauss’ musikkomedi
Il cavaliere della rosa
(”Rosenkavaljeren”) inom ramen af
1911 års ’esposizione musicåle”, detta
från syntetisk synpunkt inkongruenta
s) Jfr. Svensk Mnsikt. 1911 n:o 7.
3) “Il factotum della clttå" (stadens f. m.: j
begynnelse orden af Figaros cavatina i
första akten) har under arets lopp mer eller
mindre lyckadt gjordt sin apparition på
sammanlagt sex af “den eviga stadens“ scener,
därtill i två olika repriser å »Costånzi».
samt utan organisk enhet mellan
bur-leskliet och sentimentalitet oscillerande
opus af den germanske
tusenkonst-nären, hvilket emellertid afgjordt
vunnit på, att den af han trogne
vapendragare Hugo von
Hoff-mannathal till större delen på
prosa författade tyskt klumpiga
och långdragna texten med sin
delvis såsom i tredje aktens första
pantomimiska scen rent farsartade
karaktär jemte väsentliga
förkortningar erhållit en välgjord italiensk
omklädnad. Strauss’ musik har här
ej mindre än förut i Milåno rönt
erkännande för de ej få skönheter
densamma i de lyriskt-sentimentala
partierna har att uppvisa, framför allt
marskalkinnans ”réverie” i slutet af
första, rosenkavaljerens entré i början
af andra akten och finalen i den tredje
med den förras, Ottåvios och Sofias
trio camt duon mellan de två
sistnämnda. Å andra sidan torde
Strauss näppeligen göra anspråk på att
skörda några lagrar för de valsartade
och äkta varieté-messiga motiv han
anlitat för pjesen i komiska scener och
livarigenom han rivaliserar med sin
famösa operettnamne, äfven om de äro
utarbetade med hans öfverlägsna
tekniska talang. En stor del af
framgången här på platsen är att tillerkänna
det på samtliga händer i allo briljanta
utförandet, hvaraf vi allenast må
anföra Hariclea Darclees
mar-skalkinna 2), österrikiske barytonisten
Taul Ludikars baron och den
knappt sextonåriga spanska
sångerskan Conchit.a Supervias
Ottåvio. Andre kapellmästaren E g i
s-t o Tango gick lyckligt i land med
det kinkiga värfvet att dirigera
Strauss’ senaste sceniska skapelse
äf-vensom Pacinis ”Saffo”; öfriga här
ofvan nämnda operor hafva haft
förmånen af maestro-veteranen Lui gi
Manci ii ellis öfverlägsna ledning
med — liksom under förra säsongen —
”Augustéos” ypperliga orkester.
Det sista nya programmet inleddes
med den komiska enaktsoperan 11
ser/rilo di Susanna (”Susannas
hemlighet”) af direktören vid
Venezia-konservatoriet Ermänno
Wolf-Ferrari, hittills snart sagdt okänd
i sitt eget fädernesland, hvaremot hans
för en behaglig melodisk inspiration
och remarkabel formell förmåga
utmärkta arbeten vunnit erkännande
bland annat i Sverige ’), Tyskland och
Amerika. Det ifrågavarande, liksom
sin förebild Pergolesis ”Serva
padrö-na” betitladt ”intermezzo” är ettslags
”lever de rideau” med en dialog
mellan två personer, förutom uppträdan- I
det af en ”stum” tjänare, men medan
(Ut sistnämnda stycket, trots sin naiva
’“) En sannskyldig uiea ex machina»
åstadkommer denna kvinliga Hans Sachs de båda
unga älskandes förening, resigneradt offrande
sin kärlek till Ottåvio.
*) Både förbemälta opus och Donne
curi-se (»Nyfikna fruar0 hafva gifvits å
Stock-holmsoperan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
