Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 17 Januari 1912 - Wagner och Liszt. Ur “Kåserier“ af Andreas Hallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bref, vexlade mellan Wagner ocli Liszt,
dels ock i sammanhang härmed mellan
de båda mästarne och andra personer.
De mest intressanta brefven äro skrifna j
mellan åren 1849 ocli 1861, eller den
tid då Wagner lefde som landsflykting
i Schweiz.
Orsaken till at-t brefven blifvib af ^
Wagners maka, Liszts dotter,
offent-liggjorda så snart efter båda mastarnes
död är troligtvis icke någon
affärsspe-kulation. Snarare får man anse den
tvist, som på senare åren uppstått
mellan c. k. wagnerianer och lisztianer,
vara den rätta bevekelsegrunden till
det snara offentliggörandet.
Egentligen är denna tvist högst egendomlig,
då man betänker det intima
förhållande, som rådde mellan de båda mästarne,
både hvad åsikter och vänskapsband
beträffa, och man borde väl däraf
kunnat komma till den tron att samma
gemensamhet någorlunda åtminstone
skulle fortplanta sig hos deras
anhängare och vara förlierskande vid
bedömandet af deras verk.
Wagner hade — och det kan man
utan öfverdrift påstå — blott en vän,
ocli denne vän var Liszt, liksom ock
han var den ende, som från början fullt
förstod att uppskatta Wagners geni
och sedermera äfven hans
reformatoriska skaparkraft, som dramatiker.
Några egentiga vänner hade Wagner
ej, och hans många anhängare och
beundrare framhålla honom mer som
musiker än dramatiker. Liszt däremot,
var allas vän, och hans älskvärda
väsende, hans outtröttliga hjälpsamhet och
milda kritik förskaffade honom en
talrik skara personliga anhängare, som
oftast kritiklöst läto sig omslutas af
den lisztska trollkretsens makt. Det är
dessa vänner som nu börja göra en mer
verksam propaganda för Liszts tonverk
och hafva, såsom förut skett af
Wagners anhängare, bildat s. k.
Liszt-för-eningar. Dessa fordra nu af
wagneri-anerna att de, om icke af annat skäl, så
dock af tacksamhet för livad Liszt gjort
för Wagner, skola med lika intresse
verka för Liszt som för Wagner.
Wag-nerianerna återigen synas oj vilja
efterkomma de andras önskan att till fullo
uppskatta Liszts tonskapaude
verksamhet och ställa sig t. o. m. på en så
ultra-nationell ståndpunkt, att de kalla Liszt
för utländing. Som ett
sammanjämk-ningsförsök mellan de båda partierna
får man anse det plötsliga utgifvandet
af den ofvannämnda brefsamlingen,
hvilken tydligt visar det stora
inflytande de båda konstnärerna utöfvat, på
hvarandra, gången af deras åsikters
utveckling och olikheten i deras
skapande förmågor.
Brefsamlingen har sitt särskilda
intresse äfven därigenom att den utgör
ett högst värdefullt bidrag till
bevisandet icke blott af konstens estetiska
berättigande, hvilken ju af ingen
numera bestrides, utan äfven om konstens
inflytande på och ingripande i vårt lif
som bildningsmedel. Det råder hos
den «tora almänheten en ofta, minst
sagdt, naiv uppfattning af begreppet
konst. Därmed förstå de flesta endast
målning och skulptur, kanske till och
med arkitektur, men däremot är både
ordet och begreppet tonkonst nästan
alldeles främmande, isynnerhet för vårt
svenska språkbruk. Följaktligen äfven
benämningen tonkonstnär. Våra
dagliga tidningar följa ju ock ett
egendomligt indelningssystem, då de sätta
konst och litteratur under en rubrik,
men teater och musik under en annan.
1 stället för tonkonstnär säger man hos
oss musiker (alias musikant), och med
musik förstå de flesta det, oväsen och
larm, 6om serveras tillsammans med mat
och dryck på våra guldkrogar och
restauranter. Likaså blir det med
begreppet teater, hvilket snart nog har
samma innebörd som — varieté. Den
förnämsta orsaken till den likgiltighet,
som från vår publiks sida visas mot
tonkonsten och dramat i högre
bemärkelse beror just därpå, att dessa
konstarter bif vit ett anderhall ningsbehof
i stället för ett- förädlande
bildningsmedel. I sammanhang med detta för
konstens framtid så viktiga spörsmål
bör en fingervisning på livad så stora
och epokgörande tonkonstnärer som
Liszt och Wagner skrifvit och sagt om
sin konst ej sakna berättigande, och
allra minst böra tonkonstens utöfvare
därom sakna kännedom.
Wagners bekantskap med Liszt
daterar sig från deras gemensamma
vistelse i Paris 1840. Liszt stod redan
då på höjden af sitt konstnärsskap som
virtuos, men hade äfven som författare
väckt, ett stort uppseende. De
förnämsta franska tidningarna stodo till hans
förfogande, och det var icke blott det
nya i innehållet af hans uppsatser, utan
äfven det eleganta framstälningssättet
-om väckte beundran. Han var inom
den konstnärliga världen dagens hjälte,
och det ansågs 6om en ära att vara
bekant och umgås med honom. Bland de
af L. Ramann till tyska öfversatta och
af Breitkopf & Härtel utgifna
skrifterna af Liszt är den i första delen
upptagna "Essays” och uppsatser skrifna
under åren 1835—38, alltså före
bekantskapen med Wagner. Bland dessa
högst intressanta artiklar
rekommendera vi särskildt den första, som
utförligt afhandlar tonkonstnärens ställning
till sin konst och till allmänheten samt
de två tänkvärda brefven till George
Sand. Liszt bekantskap med R.
Wagner år 1840 var endast flyktig. Det
första brefvet i förut nämnda
brefsam-ling mellan de båda mästarne är
date-radt Paris 24 mars 1841. Wagner
lefde då i den största fattigdom och hade
ingen som intresserade sig livarken för
hans verk eller personlighet. Efter
fåfänga försök att få sin ”Rienzi”
antagen på stora operan i Paris, vände han
sig till Liszt med begäran om hjälp, och
detta korta bref är som sagdt det första
i samlingen.
Wagner hade flera gånger under sin
vexlingsrika lefnad fått erfara den
i tröstande sanningen, att då nöden är
som störst, är hjälpen närmast. Så
äfven nu, då han därefter fick
underrättelse om att hans ”Rienzi” blifvit
antagen i Di-esden, hvarpå snart
därefter följde hans anställning som
hof-kapel!mästare vid hofteatern
därstädes. Denna anställning innehade han
till våren 1849, då han till följd af sitt
deltagande i upproret, i Dresden måste
fly till Schweiz.
Under sitt vistande i Dresden sökte
Wagner icke blott höja operan ur den
gamla slentrianen till en högre
dramatisk betydelse, utan äfven på den
absoluta musikens område visade han sitt
reformatoriska skaplynne, i synnerhet
genom en alldeles ny uppfattning af
Beethoven och hans symfonier. För
att lättare blifva förstådd i sina
sträf-vanden skref han broschyrer och
uppsatser, genom livilka han råkade i strid
dels med andra konstnärer, dels ock
förnämligast med hrr kritici, som från
den tiden blefvo hans afgjorda fiender.
Snart nog såg han sig omgifven af
fiender, som på alla sätt motarbetade
honom, öfverallt såg han antingen lojhet,
likgiltighet och oförstånd eller hat,
af-und och illvilja. Då bröt revolutionen
lös äfven i Sachsen, och Wagner slöt sig
till den samma i den, som lian sedan
insett, fa’ska föreställningen, att
härigenom göra först slut med det gamla för
att grundligt börja på nytt.
Under sin ”Sturm- und
Draug-pe-riod” i dresden hade han flere gånger
brefvexlat med Liszt, som under tiden
blifvit hofkapellmästare i den lilla
berömda residensstaden Weimar. Liszts
intresse för Wagner var redan då stort,
men det gällde dock mer musikern än
dramatikern. Detta intresse hade ock
Wagner att tacka för att
”Tannhäu-ser” hlef uppförd i Weimar, hvarifrån
äfven daterar sig den storartadt
frikostiga hjäpsamhet från Liszts sida,
på hvilken man genom deras
brefväx-ling får de mest eklatanta bevis.
Wagner var ständigt i penningförlägenhet,
och alltid var det Liszt som visste råd
och utvägar till hjälp.
Öfver Wagners deltagande i
Dres-den-upproret har mycket blifvit sagdt
och skrifvet. De sämsta motiv lades
honom till last, och hans afundsmän
och fiender hoppades att genom
lögnaktiga och vanställande berättelser för
alltid göra honom och hans verk
omöjliga i Tyskand. Man bedömde på den
tiden Wagner ungefär med följande
ord: ”en begåfvad fanatiker, men en
gement låg och dålig människa!”
Denna åsikt har så temligen bibehållit sig
hos de fleste än i dag, och i synnerhet
Meyerbeers beundrare och anhängare
föra den ofta till torgs såsom bevis mot
Wagner. Den ”Sturm- und
Drang-period”, som Wagner genom detta
felsteg fick genomgå, blef emellertid af
största betydelse för hans inre
utveckling, och man får väl äfven tro hans
egen åsikt härom i ett bref till Liszt, då
han säger: ”de sista tilldragelserna
hafva ryckt mig in på en bana, på
hvilken jag måste frambringa det vik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
