Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6—7. 25 September 1912 - Från scenen och konsertsalen (med två porträtt) - Till Red. insända musikalier, böcker, tidskrifter etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ludwig Willlner.
t. o. m. tack vare sitt konstförfarna
spel hade tillfälle att understundom
rädda den musikaliska situationen. —
Den amerikanska sångerskan Martha
Philips konsert hade bort gifvas inom
en privat krets — hennes sångsätt och
temperament lämpa sig icke ännu på
länge för offentligt uppträdande.
Till
Red. insända musikalier,
böcker, tidskrifter etc.
A. Ricci Signorini: Giiida di Kerioth
(Judas Iscariot) da G. Bovio. Poema
musicale per grande orchestra
(Partitura); GU Arnori Pastorali di Dafni e
C/oe da Longe Sofista. Poema musicale
per grande orchestra. (Partitura). Hos
Carisch & Jånichen, Milano.
A. Ricci Signorini är, efter hvad vi
veta, en obekant storhet hos oss.
Intet af hans verk ha, så vidt vi ha oss
bekant, uppförts i Sverige. I sitt
hemland Italien har han emellertid namn
om sig att vara en betydande
komponist, ett rykte som till fullo
bekräftas af dessa två orkesterdikter af hans
hand, hvilka äro hvarandra inbördes
så olika, att ge en god föreställning
om de olika faserna i tonsättarens
kynne. Den senare, skildringen af
Dafnis’ och Cloes’ kärlekssaga, efter
den italienske skriftställaren Longo
Sofistas lilla prosaberättelse, är en
älsklig vårdikt, som i stråkarnas
karaktäristiska triolfigur och engelska
hornets rytmiskt säregna inlägg ger en
vacker bild af det rörliga lifvet ute
i naturen en vårdag.
Orkesterbehandlingen är synnerligen finkänslig,
sär-skildt i första afdelningen, »frascheggio
di primavéra». Man kan ju invända,
att den icke bjuder på något nytt,
och att Tristanlyriken spökat väl
mycket i tonsättarens fantasi. Men äfven
alldagliga ord kunna i visst
sammanhang få ny betydelse.
Af helt annan prägel är den andra
orkesterdikten, som skildrar Judas
Iscariots historia. Med grel la färger
målas här förrädarens inre strider.
Den moderna orkesterns alla
skräck-medel äro uppbådade, rytmik och
metodik anlitas till det yttersta för att
ge en så hemsk stämning som möjligt.
Men motsättningarna fattas icke heller.
Två gånger af bry tes den rasande
kampen: ena gången då Herrens röst
kommer med frågan »Qualcuno tradisce?»,
andra gången, när koralen, som två
gånger förut antydts i stegrade
tonarter, för full blåsorkester intoneras i
all sin glans. Kanske att
instrumentationen här och där är något
öfver-lastad och oklar — när man betraktar
vissa sidor i partituret, är det (för att
begagna ett bekant yttrande) som om
man såge ned i ett bläckhorn —, men
ett mäktigt och starkt intryck får man
i alla händelser af orkesterdikten i fråga.
Paolo Frontini: Air anden,
Raccon-tino, Mazurka douloureuse, Impression
musicale, Vox animae,Chanson paysanne,
Addio, Danza sacra orientale, Danse
fan-tastique, Doux souvenir, Priére, Grand
mere qui danse, Le moulin, Melodia
populäre siciliana, Feuille d’Album, Petits
tableaux (Série 1 et 2), Album de
mor-ceaux favoris, Cah. III. IV. — Alla för
piano.
Mario Tarenghi: Pages intimes pour
piano. Romanza appassionato pour violin
et piano.
Roberto Rossi: Dolce sopore,
Nottur-nino, Campane di Pasqua, Danza alpina,
Piccola danza. För piano.
Tito Robelt: Tripfyque musical (Petit
poéme musicale, Danse lyrique,
Papil-lons crépusculaires); Valse noble;
Mar-cia funebre ( Till minnet af de fallna
hjältarna i italiensk-turkiska kriget 1911
— 1912»). För piano.
G. B. Polleri: Capricietto; Scherzo alla
mazurka. Piano fyra händer.
Agide Tedoldi: Serenata alla Luna.
Samtliga hos Carischen & Jänichen,
Milano.
När man tröskat igenom alla dessa
tonsättningar, som alla sina olika
titlar till trots, oftast äro hvarandra så
hka som syskon, kan man icke
undertrycka en stilla undran, hur det för
närvarande är beställdt med
musiksmaken i Italien. Visserligen kan man
icke direkt säga, att något af dessa
stycken är dåligt, men de stå alla i
medelmåttans tecken, röra sig inom
det alldagligas snäfva gränser, ge
intet nytt och fästa s’g icke i ens
minne. Det är som att vandra öfver en
vid slätt utan några afbrott af kullar,
sjöar, skogar: slätten har ju sitt stora
behag i och för sig, men i längden
är den väl enformig och tröttande.
Alla de ofvan angifna
kompositionerna kunna med ett gemensamt namn
betecknas såsom »salongsmusik». Vi
veta med oss, att de flesta
musikintresserade vid detta ord få en
hörselhallucination, till stor del bestående af
de ljufva tongångarna i »Jungfruns
bön» e.ler »Le réveil du lions»
bullersamma tonkaskader. Oftast tar man nog också
begreppet »salongsmusik» i denna
bemärkelse; man anser den icke vara
af-sedd för fackmusici, den kan icke
göra anspråk på att spela någon roll
som konst. Så säger t. ex. en sådan
kapacitet som professor Riemann i sitt
musiklexikon om salongsmusiken, att
den är ett begrepp, hvars definition
man endast kan ge med beklagande,
då den leder till förflackande af
dilet-tanternas smak samt till de flesta
komponisters andliga undergång». Detta är
dock rätt strängt resonneradt.
Salongsmusik är ett tänjbart begrepp och
kan innesluta äfven »god» musik. Som
exempel härpå kunna enstaka af de
olvan omnämnda tonsättningarna tjäna.
Sällan stöter man f. ö. äfven bland
de andra af dem på direkta
banaliteter, harmoniken är ofta rätt intressant
— i alla händelser icke platt —,
skrif-sättet är ganska polyfont och
formgif-ningen behaglig. I första hand synas
de flesta af dem vara afsedda för
ungdom och dilettanter. Här och där har
man också försett dem med
fingersättning.
Den mest betydande och äfven mest
produktive af dessa tonsättare är
Frontini. Hans kompositioner
bära tydligen spår efter att ha skrifvits
i det soliga landet vid det blåa
Me-delhafvet. Särskildt de båda häftena
Petits tableaux» äro uppfyllda af en
ostörd glädje och hafva sådana små
pärlor som »I Zampognari»
(Säckpip-blåsaren) och »Sorrisi di bimba»
(Barnjoller). I de andra styckena äro
svårigheterna större, ehuru ingenstädes
tekniskt kräfvande. Bäst bland dem
synas »Mazourka douloureuse» och
»Chanson paysanne».
Tito Robelt är egentligen den
mest säregne bland dessa tonsättare.
Detta gäller då särskildt hans
harmonik, hvilken understundom, som t. ex.
i sorgmarschens första afdelning och
i »Papillons», har att uppvisa en och
annan nyare ackordförbindelse. Herrar
Tarenghi, Ross i, Polleri och
Tedoldi hafva alla detta melodiska
behag till sitt förfogande, som gör,
att man med ett visst nöje drar
igenom deras tonsättningar, hvilkas
harmonik alltigenom håller sig inom en
naturlig musikalisk logiks gränser.
Särskildt vilja vi påpeka den s
stnämn-cles vackra »Serenata alla Luna» samt
Tarenghis för instrumentet tacksamt
skrifna violinromans.
C. F. Hennerberg och N. P.
Nor-lind: Handbok om orgeln. Del I:
Orgelns byggnad och vård, af C. F.
Hennerberg; Del II: Orgelns allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
