Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8—9. 15 Oktober 1912 - Ur Stockholms Allmänna sångförenings historia - Om kritikerns själfkritik, af August Spanuth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan räkna att, i medeltal, 50 sångare
deltagit med 2 tim. per gång så ha
c: a 260,000 timmars arbete nedlagts
på dessa repetitionsöfningar. Därtill
komma ett stort antal
tonträffnings-k urser.
Det äldsta standaret invigdes den 11.
januari 1863 i Blanchs Malmgård; det
nya, hvartill ritningen uppgjorts af
artisten Axel Axelsson, invigdes vid
föreningens 20: de årsfest å W. 6
Salong den 4. mars 1882.
Föreningens tecken är en
silfverly-ra, hvartill ritningen uppgjorts af prof.
Th. Lundberg som äfven förr tillhört
Sångföreningen. Till ledamöter, som
under längre tid troget och verksamt
deltagit i arbetet, utdelar föreningen
samma tecken i guld.
Personer, som gjort föreningen stora
tjänster och visat sitt intresse för
densamma, kunna väljas till
Hedersledamöter.
Nuvarande Hedersledamöter äro:
Förste hofkapel Imästaren Conrad
Nordqvist, apotekaren Salomon Smith,
regementsintendenten Frans Ahlström
samt skorstensfejarmästaren Robert
Jakob Korsgren.
Efter att under de första 9 åren left
på flyttande fot, erhöll Sångföreningen
på hösten 1871, genom vänligt
tillmötesgående från Storkyrkoförsamlingens
skolråd, Nicolai folkskolas
gymnastiksal, Skärgårdsgatan 6, afgiftsfritt till
öfningslokal.
1 denna gamla kära lokal, som
väl förtjänar att kallas »Sångarnas
hem , ha under de många åren
sångar-bröderna samlats till ölningar, till
rådslag, till arbete för sången eller, som
vår gamle Hedersordförande Nyqvist
brukade vältaligt säga att, fjärran från
tidens brännande frågor, i sången
finna glädje, tröst och vederkvickelse».
Stundom ha de alldagliga
sysselsättningarna, lifskampens intensivitet,
dragit sångarna bort, för veckor,
månader, ja år — men när man blifvit
trött på jäktandet, då tanken sökte lugn,
då har för minnet ställt sig fram det
gamla sångarhemmet och vi ha vändt
dit åter för att värma oss i tonernas
glöd, för att återse de gamla kåra
bröderna.
öm Stockholms Allm. Sångförenings
historia, i musikaliskt hänseende, varit
dess sånganförares, så är dess
uppehållande i organisatoriskt hänseende en
annans verk och vi kunna icke underlåta
att erinra om den man, hvars lifsgäming
är så oupplösligt sammanflätad1 med
Stockholms Allmänna Sångförening, så man
kan säga, att han rent af
personifierade densamme, nämligen Johan August
Nyqvist.
Ordförande under 31 år, sedan
Hedersordförande till sin död 1904,
nedlade han ett oerhördt arbete för och
inom Sångföreningen.
Att han till följd af sin ställning och
betydenhet ibland kom att framstå som
härskaren, ja diktatorn, är ju ej så
underligt, det föreföll endast som det
helt naturliga för en sådan viljans och
kraftens man han var.
Frid öfver den gamle hängifne
veteranens minne!
Till pressen och den stora
allmänheten stå vi i den största obligation
för dess varma intresse och alla
sympatier som kommit Sångföreningen till
del under de många åren. Att söka
rättfärdiga dess sympatier och att
bibehålla dem för framtiden skall blifva
en kär, kommande uppgift.
Om det kan sägas att Stockholms
Allmänna Sångförening icke varit en
elitkår med utvalda röster så har i
stället dess mission varit ännu större,
ännu betydelsefullare. Den har varit
en plantskola för sången, moderkören
till otaliga dotterkörer, som både nu
existera och som länge sedan slutat
sin tillvaro. Från Sångföreningen har
äfven utgått mången stor talang, som
på sångens område emottagit sina
första lärospån hos Stockholms Allmänna
Sångförening.
Och om äfven »Allmänna» rönt en
moders öde, att ofta, till synes, blifva
glömd, så är dock ett visst: i det
innersta slumrar dock varm kärleken till
den gamla sångarmodern.
(Ur Stockholms Allmänna Sångförenings i år
tryckta jubileumspublikation.)
Om kritikerns själfkritik.
Af
August Spanuth.
Ur den bekanta tyska
musiktidskriften Signale fiir die musikalische
Welt» hämta vi följande artikel i ett
ämne, som i dagarna ånyo blifvit
aktuellt här hemma, och som torde
intressera en stor del af våra läsare.
Efter att hafva konstaterat det
obestridliga faktum, att musikkritikern i
de kontinentala musikcentra har för
mycket att göra, ja, så mycket, att
han sällan kan få någon tid öfver att
reflektera öfver sitt eget yrke och dess
ansvar, framhåller författaren, att det
kan sättas i fråga, huruvida
musikkritikern alls vill ställa sig under
någon kritik; han är i alla händelser i
de flesta fall icke medveten om, att
han aldrig vill komma under kritikens
välgörande inflytande. Och hvarför?
Emedan han, som sagdt, icke har tid
att med ett sådant öfverflöd af annat
kritiskt arbete ägna någon objektiv
granskning åt sin egen verksamhet.
Men hvarför taga då icke andra
personer initiativ, exempelvis kritikens
naturliga motståndare, konstnärerna?
Efter sin egen öfvertygelse förstå de
dock säkerligen icke blott mera af
konsten utan äfven af sättet för och
arten af kritiken. Hvarför låta de det
glänsande tillfället glida sig ur
händerna att påvisa, att de själfva
kunna vara vida mera opartiska,
objektiva, rättvisa än kritikern? Hvarför
prisa de honom icke som en sällsynt.
rättvis konstdomare, när han tadlat
dem svårt, och omvändt: hvarför
tillbakavisa de icke med lågande harm
den öfversvallande berömmelse, som
han öfverhopar dem med, som ett
oäkta utflöde af personlig förkärlek?
öfver hufvud taget: hvarför skrifva
de alltjämt till kritikern så många
anonyma bref, som mestadels börja
sålunda: »Eder lumpna kritik öfver mitt
förra uppträdande», o. s. v.?
Under sådana förhållanden återstår
intet annat för kritikern än att stjäla
sig tid för att skrida till själfkritikens
smärtsamma operation. Han vet ju,
att äfven den mest talangfulle
konstnär först då kan utveckla sig vidare,
när han helt vackert ger akt på
kritiken och gör hvad den råder honom
till, och så måste kritikern på
själfkritikens väg eftersträfva sin vidare
utveckling, då ingen annan förbarmar
sig öfver honom och vill räcka honom
en hjälpsam hand.
I allmänhet är del så, att den mest
hatade kritikern anser sig vara
konstnärernas störste välgörare, under det
att konstnärerna tillåta sig att vara af
den motsatta åsikten. Hvem har rätt?
Hätskhetens existens bestrides icke af
någondera parten, under det att i
fråga om dess orsak ingen enighet kan
uppnås. »En otillfredsställande
prestation!» ropar kritikern, och konstnären
svarar: Lågsinnad misstydning af
prestationen!» Däremot erkännes
visserligen från båda sidor det
beklagliga i detta tillstånd. Går man
emellertid in på de enstaka fallen, så skall
man nästan hvarje gång finna, att det
är mindre hvad kritikern har att
säga än sättet, på hvilket han
framställer sina åsikter, som uppväcker
konstnärens hätskhet, och i detta
faktum torde den enda förhoppningen om
en förbättring af tillståndet vara att
finna. Kritikern kan naturligtvis icke
låta sig göra rätten stridig att säga,
hvad han anser vara rätt och
nödvändigt, men ifråga om det sätt,
hvarpå han ger utti’yek för sin
öfvertygelse, bör han låta kunna tala med
sig. Det måste lyckas honom att
finna en mindre svårare form för sin
kritik, om han själf tänker sig in i
sitt offers ställe. Konstnären åter bör
bemöda sig att icke på förhand i
kritikern se sin personlige dödsfiende,
utan helt enkelt en institution för
konsten och publiken. Medgifvas kan ju,
att många kritiker göra detta så godt
som omöjligt för honom. Med
obegriplig glömska af sina rättigheter och
plikten förklara de oförfäradt: det har
behagat mig, och det icke. Hvilken
grotesk omhvälfning af de
förhanden-varande förhållandena! Hvad frågar
läsaren efter, om kritikern, som han
kanske icke alls känner, roat sig eller
icke? Hur kan en sådan kritiker
uppställa sin egen belåtenhet eller
misshag som det enda giltiga kriteriet?
Det vore ju att proklamera
ofelbarhet: om jag icke finner någon
glädje i hvad jag hör, har det intet vär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
