Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8—9. 15 Oktober 1912 - Konsertlifvets reformering. Felix Weingartner om öfverproduktionen på konsertområdet - Från scenen och konsertsalen (med fyra porträtt) - En uppmjukningskur, af Ernst Jotson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättar sitt omdöme därefter, i båda
fallen lika falskt.
Weingartner fortsätter: Urvalet är
här den brännande punkten, urvalet i
denna hop af fiolspelande,
klavérspe-lande och sjungande varelser, hvilka
såsom nattfjärilar flyga kring ryktets
båglampa, och af hvilka dock så få
kunna nå ljusets källa. Endast de
utvalda kunna försvara sin plats liksom
äfven naturen af allt det otaliga, den
frambringar, endast låter det goda och
starka lefva. Men vi måste gå än
längre och fråga, hvarifrån denna
massa, denna otaliga skara växer fram,
ty sträfvar man till att förbättra, bör
man söka roten till det onda och
icke nöja sig med ytliga reformer. I
vårt konsertväsen, såsom äfven på det
sceniska området, synes mig
hufvud-felet ligga däri. att det läses för
mycket konst. Låtom oss slå upp någon
adresskalender på måfå. Vi finna i
hvarje stad flera konservatorier, ett
stort antal privata läroverk och en
mängd privata konstlärare af olika slag.
Alla dessa vilja lefva och detta
möj-liggöres endast genom ett relativt stort
antal elever. Om hvarje läroanstalt
och lärare vore samvetsgrann nog att
afspisa enhvar obegåfvad elev, som
anhåller om undervisning, så skulle
de helt enkelt vara tvungna att
upphöra, ty verkliga begåfningar äro lika
sällssynta som ädelstenar i naturen.
Och dock är ju endast den verkliga
begåfningen värd att understödjas; det
är tusen gånger bättre att vara en
god handtverkare än en dålig
konstnär. Icke ens den mest framstående
lärare lefver på sina goda elever, ty
dessa äro vanligen icke i stånd att
betala bra, och mången ädel
personlighet har icke allenast gratis utbil-
dat en talang, utan äfven sörjt för
hans materiella existens. Men huru
många af alla dem, som i
högtrafvan-de reklamer förkunna sig vara
konstens lärare, sakna icke hvarje
tillstymmelse till lärarförmåga. Råkar en
verklig begåfning olyckligtvis på sådana,
så blir hans utbildning miserabel och
äfven i öfrigt uppamma dessa
oförmågor det konstnärliga proletariatet,
under hvilket alla lida, publik, kritik,
konst och slutligen t. o. m. de så ofta
klandrade agenturerna. Här bör
något förändras.
Ingen borde få rättighet att lära
konst, som icke otvetydigt är
kompetent härtill. Lagen skulle förbjuda, att
t. ex. en omöjlig sångare, som icke
kunnat få anställning vid någon scen,
helt enkelt börjar gifva sånglektioner.
Statliga kompetensprof vore här lika
väl på sin plats som i fråga om
folkskolor, gymnasier och universitet.
Kunde man på så sätt minska antalet
lärare, så skulle äfven elevernas antal
minskas och denna ödesdigra
syndaflod af dåliga och hopplösa
konstadepter dämmas. Det blefve då äfven
lättare att bryta väg för den verkliga
begåfningen och för kritikerna möjligt
att utöfva sitt yrka med mera
koncentration och, tror jag, med större
inre glädje.
OBS.! Billig och verksam
annonsering om Musiklektioner,
Musikalier och musikinstrument i
Svensk Musiktidning.
Från scenen och
konsertsalen.
21. september—15. oktober.
Sept. 22.
24- 29.
25.
26.
27.
28.
30.
Okt. 2.
3.
5.
6.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
Operan.
V e r d i: Aida.
Wagner: Mästersångarna i
Niirnberg.
Bizet: Carmen.
Thomas: Mignon. (Mignon — fru
Davida Hes<e-Lilienberg).
Wagner: Lohengrin.
(Lohen-grin — hr Kirchner, gästspel).
Puccini: Madame Butterfly.
(Cho-Cho-San: fru Hesse-Lilien-
berg; Linkerton: hr Olle Strandberg;
Sharpless: hr Josef Herou; Suzuki:
fru Järnefelt; Goro: hr Malm;
Bon-zen: hr Stiebel. Dirigent: hr
Wiklund).
Puccini: Tosca.
Verdi: Aida. Aida — M:mer
Edith de Lys, gästspel).
Offenbach: Ho ffmans
äfven-tyr.
Puccini: Bohéme. (Mimi —
M:me Edith de Lys, gästspel).
Thomas: Mig tion.
D o i n z e 11 i: Don Pasquale.
(Norina — frkn Essie Case, deb.;
Don Pasnuale: hr Stiebel;
Mala-testa: hr Lejdström; Ernesto: hr
Lennartsson. Regi: hr Goldberg.
Dirigent: hr Wiklund).
Verdi: Den vilse för da.
(Violetta: M:me Edith de Lys, gästspel;
Flora, Anna: fruar Högberg,
Järnefelt; Germont, Alfred: hrr
Wallgren, Malm; Gaston, baron Duphol,
markis d’Aubigne’, doktor
Gren-ville: hrr Lennartsson, Mandabl,
Oscar, Grafström).
d’Albert: Låglandet.
Tschaikowsky: Eugen Onegin.
Bizet: Carmen.
Nicolai: Muntra fruarna i
Windsor.
Puccini: Madame Butterfly.
(Cho-Cho-San: M:me Edith de Lys).
Wagner: Mästersångarna i
Niirnberg.
i sin eleganta bostad, hvilken trots all
sin lyx ej gjorde intryck af något
hem. Husgudar trifdes ej heller rätt
gärna i idolers höga närvaro. Men
det finnes ett väsen — gudomligt
eller demoniskt allt efter
omständigheterna — som aldrig flyr, bara
gömmer sig och bidar sin tid. Det är
minnet.
Gunborg! Hur annorlunda hade ej
allt tett sig, om han ännu haft henne
kvar hos sig. Men det hade han ej,
hon hade lämnat honom för tolf år
sedan. Han genomgick i tankarna
deras korta äktenskap. Strålande solsken
och fullaste lycka i början. Men
sedan — ja, sedan hade hans fåfänga
kommit med i spelet, för något annat
var det ej det hade smickrat honom
alt få sitt namn ställt i samband med
än den ena, än den andra
tongifvan-de damen! Hans flirtationer hade dock
i allmänhet varit af en ganska
oskyldig art och en annan skulle hafva
förstått och förlåtit. Ej så Gunborg, som kom
från ett allvarligt hem, där visserligen
en renare atmosfär härskat, men där
också fördragsamheten varit den
moraliska askungen.
Var det verkligen tolf år? Det kun-
de hafva händt i går, så tydligt stod
den scen framför honom, när hon med
blossande kinder och blixtrande ögon
slungade ut de förkrossande ord, som
för alltid skilde dem åt. Och
därefter, ej ett ord, ej ett ljud. Han visste
blott, att hon återtagit sitt flicknamn
och försvunnit bland den mängd
Gus-tafssöner som finnas i världen. Hans
efterforskningar hade ej heller varit så
värst ifriga, hans ömtåliga stolthet
hade vaknat, och han ville visa
Gunborg, att han kunde lefva henne
förutan. Det hade han också kunnat,
ända tills nu, när den hårda
egoist-skorpan kring bröstet började att
smälta. En nedfallen idol var Iloffman.
Men han reste sig upp, till att börja
med från soffan, och det var ej
rösten han mest saknade.
När Hoffman vid åttatiden vek in
på Kommendörsgatan, slogo ett par
vårdslösa pianoackord mot hans öra,
och han ryckte till. Men musiken tog
form, och han igenkände melodin.
Ar rullade tillbaka, och sjålf såg
lian sig förflyttad till en gammaldags
prästgård nedåt landet. Han var ung
och kär, och en ljus sommarnatt hade
han irrat allena omkring och i kåns-’
lomas yrande svall diktat en sång,
till hvilken han satt musik. »Till
Gunborg» hette sången, och den
sången hade Gunborg bevarat och
svartsjukt bevakat som en skatt.
Och nu hörde han den spelas här
och spelas så, som han aldrig hört
den spelas förr. Hvem kunde väl det
musikaliska geni vara, som så förmått
tränga in i kompositionens innersta
kärna?
Musiken tystnade, och förvirrad tog
sig Hoffman om hufvudet. Mekaniskt
föllo hans blickar på husnumret och
funno — det nummer han minst
väntade sig, det husnummer doktorn
upp-gifvit. Il vad månde väl detta betyda?
Gunborg och Kliniken, hvad hade de
båda med hvarandra att göra? Under
vanliga förhållanden hade väl
Hoffman anat ett visst sammanhang, men
man får ej begära af den, som hela
dagen haft »knifven på strupen», att
han skulle kunna tänka redigt. Det
dansade rundt i I loffmans hjärna, men
icke förty gjorde han det klokaste
han kunde göra och gick beslutsamt
in i huset. — Gunborg Gustafsson,
musiklärarinna, stod där på en
dörrplåt. Han var emellertid så pass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
