Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10—11. 15 November 1912 - Claude Debussy (med porträtt) - Richard Strauss’ nya verk »Ariadne på Naxos», av —r—r— - Beethovens nyfunna symfoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
profane; 2. Danse sacre’e, 1904. Paris,
Durand. — La Mer, trois esquisses
sym-phoniques pour orchestre: 1. De 1’aube
å midi sur la mer; 2. Jeux de Vagues;
3. Dialogue du Vent et de la Mer, 1905.
Paris, Durand. — Images, troisiéme
série, pour orchestre: 1. Oigue; 2. Ibéria;
3. RondcsdcPrintemps, 1909. Paris, Durand.
Sång och orkester. — Printemps, suite
symphonique pour orchestre et choeurs,
1886. Paris, Durand. — La Damoiselle
Elue (Dante Gabriel Rossetti, traduit par
Gabriel Sarrazin), poéme lyrique por voix
de femmes, soli, chteurs et orchestre, 1887.
Paris, Durand.
Scen-musik. — Le Martyre de Saint
Sébastien, mystére en 5 actes (Gabriele
dÄnnunzio), 1911. Första föreställningen
på Teater Chätelet den 22. maj 1911.
Paris, Durand, 1911.
Dramatisk musik. — L’Enfant
pro-digue, scéne lyrique (E. Guinand), 1884.
Paris, Durand. — Pelléas etMélisande,
drame lyrique en 5 actes et 12 tableaux
(Maurice Maeterlinck). Första
föreställningen på Opera Comique den 30. april
1902. Paris, Durand.
Transcriptioner, orkestrationer. —
Ca-mille Saint-Saéns: Op. 28, lntroduction
et Rondo Capriccioso, transcrit pour 2
pianos å 4 mains. Paris, Durand; Op.
55, 2e Symphonie, en la mineur,
tran-scrite pour 2 pianos å 4 mains. Paris,
Durand; Caprice sur des airs de ballet
d’Alceste de Gluck, transcrit pour piano
å 4 mains. Paris, Durand; Etten ne Marcel,
airs de ballet transcrits pour 2 pianos å
4 mains. Paris, Durand. — Erik Satie:
Gymnopédies. Nos 1 et 3, orchestrés.
Paris, Rouart-Lerolle. — Robert
Schu-mann: Op. 56, Six Etudes en forme de
canon, transcrites pour 2 pianos å 4
mains. Paris, Durand; A la fontaine,
extraite des 12 piéces å 4 mains (op. 85),
transcrite pour piano å 2 mains. Paris,
Fromont.
Under arbete; — Le Diable dans le
Beffroi, drame lyrique (d’aprés Edgard
Poe). — La Chute de la maison
Usher, drame lyrique (d’aprés Edgard
Poé).
Richard Strauss’ nya verk
»Ariadne på Naxos».
Urpremiär pä hofoperan i Stuttgardt
den 25. oktober 1912.
Richard Strauss har alltid vetat att
anlita reklamen till det yttersta, när
något nytt verk af honom skådat
dagens ljus och skulle framföras. Vi
ha i lifligt minne den dunderreklam,
som föregick »Salomes» första
framförande i Dresden, och »Elektra» och
»Rosenkavalier» voro långt före
premiärerna omdebatterade och t. o. m.
värdesatta af allmänheten. Icke heller
i fråga om sin pennas sistfödda har
Strauss sparat på ansträngningar att
sporra nyfikenheten hos publiken och
komma denna att spänna sina
förvänt-ningar ovanligt högt.
Redan en sådan sak, som att bil-
jetterna till den första föreställningen,
som i förra veckan ägde rum på
Stuttgarts nya och förtjusande vackra
hofopera ( Kleines Haus»), betingade
ett pris af 50 mark, som dessutom
skulle erläggas före den 1. juli
(således fyra månader i förväg) — var
ju en reklam så god som någon.
Men resultatet blef i mångt och
mycket en desillusion. Icke sä mycket
kanske beträffande själfva musiken och
Richard Strauss’ underbara förmåga i
hand haf vandet och utnyttjandet af den
här f. ö. betydligt reducerade
orkestern, som fastmera i fråga om
libretton, till grund för hvilken Moliéres
bekanta komedi l.e bourgeois
gentil-homme lagts. Denna pjäs har
\riadnes librettoförfattare Hugo von
llofmannsthal reducerat till tvenne
akter, hvilka, trots en utmärkt
inscene-ring, verka vida mera enformiga och
tröttande än originalets fem. Man
uppbygges hela tiden med tölpen
Jour-dains infall, och då denne Jourdain i
den efter-Molierska scenlitteraturen
fått så många efterföljare, erinras man
så mycket kraftigare om originalets
klumpighet, ju anspråksfullare den
sceniska apparaten är.
Det är uteslutande den Straussiska
musiken, som räddar situationen — och
den gör det på ett i sanning
mästerligt sätt, så som endast ett geni kan
göra det. Det är ett försök att
sammanbinda operan och på samma gång
äfven dansen med skådespelet. Man
vet, att Moliéres komedier
ursprungligen icke uppfördes så som sedermera
gjorts, och att dans och musik
därvid spelade en viktig roll. Det är
antagligen för att ge ökadt utrymme
åt musiken som llofmannsthal infört
så ansenliga förkortningar. 1 stället
för Lullys musikaliska inlägg, som
endast voro ytligt anbringade, har en
riktig operaföreställning infogats i den
festmåltid, som Jourdain ger till ära
för markisinnan Dorimene. Dorontes,
markisinnans vän, har uttänkt ett
drama, »Ariadne», och ett efterspel, »Den
otrogna Zerbinette och hennes fyra
älskare» i commedia dell’arte-stil. På
grund af ett infall af den obildade
Jourdain spelas nu båda dessa
stycken samtidigt.
Komponisten har här ställts inför en
mycket komplicerad uppgift. Ända
till själfva operans början bjuder han
på en lätt arkaiserande, graciös
lust-spelsmusik och tillåter sig i
måltidsscenen många lustiga musikaliska
anspelningar på rätterna. Själfva
dubbelspelet med dess blandning af
komedi och tragik är behandladt med en
konst, som endast kan härröra från
en Richard Strauss’ geni, Stoffets
egenart har han äfven rent
musikaliskt gifvit uttryck åt i orkestern
genom att införa kammarmusikens
solis-tiska besättning, och detta med
sådant mästerskap, att man i stället för
de till 36 man reducerade musikerna
tror sig höra hundra. En säregenhet
är, att pianot medverkar själfständigt;
vidare öfvertar ett harmonium i
stället för träbiåsarna den harmoniska
fyllnaden, och celesta, klockspel och
harpa bidraga till den ytterst
omväxlande koloriten. Denna orkester, som
uppenbarar en helt ny kiangvårld,
den melodiska uppfinningen, som
flyter rikare än någonsin förr i Strauss’
verk, samt den läckra strukturen göra
det mest egenartade och djupaste
intryck samt ställa detta verk öfver
tonsättarens hela föregående
produktion.
Utförandet var glänsande på
premiären, de bästa artister medverkade,
och uppsättningen, som var
Rein-hardts, stod naturligtvis öfver allt
beröm. Richard Strauss själf dirigerade.
— r—r—
Beethovens nyfunna
symfoni.
Som vi i största korthet omnämnde
i ett föregående nummer, har
musikvärldens uppmärksamhet nyligen
inriktats på ett ovanligt intressant fynd,
nämligen ingenting mindre än en hel
symfoni, som pä goda grunder kan
antagas härröra från Beethovens hand.
Det har ju utgjort de flesta
Beet-hovenforskares största stötesten att
finna förklaringen till det märkliga
faktum, att mästaren, som ju så att
säga växte upp i orkestern, icke kom
med något symfoniskt arbete förrän
vid 30 års ålder, ehuru han under
hela sin ungdom var i tillfälle att
stifta bekantskap med hela den
samtida symfoniska litteraturen. Det har
alltid legat nära till hands att
antaga, att han under denna tid
verkligen sysslat med dylikt arbete, ehuru
hans stränga själfkritik förbjöd honom
att låta dessa försök komma till
allmänhetens kännedom. Ett slags
bevis för detta antagande ligger bl. a.
däri, att den första symfonien
förråder en säkerhet i behärskandet af den
orkestrala tekniken, som hade varit
omöjlig att vinna utan omfattande
förarbeten. Man har hittills icke haft
något bevis för, att dessa förarbeten
resulterat i något fullt utarbetadt
symfoniskt verk före den första
symfonien, ehuru man dels i Beethovens
skizzböeker funnit ett utkast på öfver
100 takter, betitladt »Sinfonia»,
hvilket med säkerhet anses vara
tillkommet senast år 1785; och dels har
den bekante Beethovenkännaren
Notte-bohm redan år 1865 framlagt bevis
för, att Beethoven åren 1794 och 1795
arbetade på en C-dursymfoni, som
emellertid blef ofulländad och
sedermera gått förlorad.
Nu har emellertid en tillfällighet
vållat, att ett klart ljus kastats öfver
denna dunkla fråga. För någon tid
sedan fann nämligen Professor Fritz
Stein i Jena vid genomseendet af
notarkivet till »Akademische Konzerte»
i nämnda stad bland talrika handskrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
