Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - En musikhatare - Eskimåernas musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stod fritt att som Zarathustrapoeten
klamra sig fast vid ett X. Till sådant
kråfves andlig akrobatik. Baudelaire
har sagt: när Djäfvulen blef gammal
blef han herdeidylliker. Intet under
då, om en f. d. Feuerbachian råkade
sluta som »Oberkirchenrath»,
vegetarian och transsubstantiationsmystiker!
Och bestraffaren Zarathustra fällde en
gång ett apropå, lika skonsamt som
vist: äfven silkeljärilen släpar till en
tid puppan efter sig. Förvisso:
Wag-nermusikens puppa var ingenting
mindre än de romantiska generationernas
hela upphopade kånslolif, hvilket i
sina osobra höljen slöt det ömtåliga
ännu ollygga nya.
Men Friedrich Nietzsche handlade
för en idé; en idé får, som Goethe
sade, aldrig vara liberal. För hans
bild af den starka, »tropiska»
människan måste alla slags andliga
»Graal-borgar» falla. Lifvet förblir dock
alltid genus proximum för konsten, låt
vara att mycket, som nu förefaller allt
för nervangripande, med människans
stigande andliga oscillationsförmåga
framdeles kan komma att falla inom
det relativt ofarligas gränser. Här har
nu Nietzsche både träffat prick och
skjutit öfver målet. Wagnerismens
unendliche Melodie», dess koloristiska
och harmoniska nydaningar och ännu
mer dess ultramoderna afläggare i en
César Francks, en Tschaikowskys, en
Richard Stauss’ en Debussys musik
— tala om en fortskridande
uppluck-ringsprocess, en aggregationsförändring,
som icke behöfver vara början på
slutet — hvad Nietzsche trodde — utan
tvärtom måhända är morgondimman,
som skall utfälla blixtrande
daggdroppar. När Neitzsche vände sig mot
dessa specifikt musikaliska symptom,
så har han nog, för att tala med
Brandes, harangerat en naturmakt samt
förebrått skapelseakten oredan på dess
»första dag».
Annat är det, när frågan gäller den
moraliska innebörden af
Wagnermusi-ken. Med en skarpsynthet som tyder
på klärvoajans har Nietzsche pekat på
det feministiska grunddraget i detta
slags konst. Och om än all världens
musici aus Tiefe des Bewusstseins vill
bedyra, att musikens själ är Kvinna,
så kunde en anti-romantiker, som lärt
af Nietzsche, med fog apostrofera:
Kvinna? Javäl. Bara hon icke
också, likt Titania, vaggar ett åsnehufvud
i sömn mellan sina händer —!
Eskimåernas musik.
Den nya vetenskapen musikologien
har nyligen förlorat en af sina mest
löftesrika och energiska pionjärer, den
danske musikforskaren I Ijalmar Thuren,
som bortryckts af döden i en ålder
af endast 38 år. Resultatet af hans
lifsgärning föreligger i flera större och
mindre vetenskapliga verk, däribland
i främsta rummet »Dans og
Kvad-digtning paa Færoerne» och
»Folkesangen paa Færoerne». Äfven genom
sina betydande forskningar inom den
grönländska musiken har han på ett
ärofullt sätt knutit sitt namn vid
musikvetenskapen. Särskildt förtjäna hans
arbeten på detta område att
uppmärksammas, då Grönland som musikland
för llertalet torde vara terra incognita.
Frusen musik är ett uttryck, som
ibland användes om arkitektur, men
som borde ha ännu mera berättigande,
då det gäller den grönländska musiken.
Att eskimåerna äga en rik folkmusik,
är bekant från många
upptäcktsresandes skildringar ända från gamla tider.
Den omtalas redan 1741 af Hans
Ege-de och var under 1700-talet föremål
för flera beskrifningar. Sedan hafva
danskar, norrmän, tyskar och
engelsmän samt på sista tiden amerikaner
och fransmän bidragit att vidga
kännedomen om eskimåernas musik.
Slutligen ha de danska musikologerna W.
Thalbitzer och Hjalmar Thuren
företagit grundliga forskningar, hvilkas
resultat de framlagt i en nyligen
utgif-ven bok, The Eskimo Music.
Inseende svårigheten i sin uppgift, beslöt
Thalbitzer att slå sig ner i
Östgrön-land och bosatte sig 1905 för en tid
af tolf månader i den danska stationen
Ammassal k på 65° latitud i närheten
af en viktig eskimågrupp, för öfrigt
den enda på denna ogästvänliga kust.
Ifan berättar själf om sin första
beröring med den musikaliska
eskimåpubliken, som han inbjöd på en
fonograf-konsert:
»I slutet af juli kom jag till
Egedesminde, en mycket stor fjord på
nordvästkusten. Utom mina
fonografcylin-drar hade jag medtagit rullar,
insjungna af våra bästa sångare. En
vacker, ljus natt låt jag dem höra våra
stora operor, t. o. m. En
midsommar-nattsdröm, hvars harmonier klingade
öfver det lilla samhället. Våra
landsmän grepos af en hänförelse, som ej
är vanlig under den arktiska himlen,
och eskimåerna själfva visade stor
förljusning. Man måste dock tillägga, att
infödingarna på hela västkusten äro
egendomligt uppblandade och blott
uppvisa en fjärdedel grönländskt blod.
Sedan länge stå de i kontakt med vår
musik, som de härma på sitt vis.
Deras psalmer, sånger och danser äro
importerade för 150 år tillbaka. Man
finner dem öfverallt vid Davissund.
Kanske kan man dock här och där
vid någon undangömd fjord finna
några spår af den primitiva konsten. I
Ammassalik blef effekten en helt
annan. Här var den europeiska musiken
fullständigt oförstådd. Det enda intryck
våra berömda tenorer syntes göra på
dem var uteslutande oemotståndligt
löjligt. Man var t. o. m. alldeles
okänslig för de dansvisor, som jag
upptecknat på västkusten vid
Egedesminde, som de ej kunde särskilja från
våra egna komponisters sånger. Hade
jag möjligen att göra med ett för mu-
sik fullkomligt oemottagligt folk?
Ingalunda, och jag öfvertygades snart om
motsatsen, då jag lärde känna det
stora antal sångare, som ägde en
verklig repertoar af gamla nationalsånger.
Min fonograf skrämde dem ej. Redan
1902 hade botanisten Kruuse, som
öf-vervintrade vid dessa kuster, gjort dem
bekanta med apparaten. Bland dem,
som ställde sig framför min fonograf,
var det dock sannolikt ingen, som
förut lånat sig till detta experiment.
Den förste som tilläts sjunga var
jägaren Koorte. Han satte sig framför
tältet och sjöng en kajakvisa. Jag
stannade apparaten; rullen var blott
till hälften använd, och man började
en annan visa af samma slag. Jag
måste snart göra ett urval ar de bästa
sångarna och de skickligaste
disörer-na. Många voro kallade, men få
utvalda ... —.»
Bland namnen på dessa sångare
märkas Aiyoukoutok, Quersdgh och
det behändiga namnet Mitsuarniana
Canaarcanitek jämte många andra,
valda ur den generation, som föregick
den danska invasionen 1894. Det var
i sista ögonblicket Thalbitzer lyckats
rädda återstoden af den gamla
primitiva musikkulturen. Vinsten af dessa
forskningar består af 66 cylindrar,
innehållande 96 melodier. Genom
understöd ur Carlsbergsfonden ha 25 af
dessa ömtåliga vaxrullar gjutits i
metall och deponerats i k. biblioteket i
Köpenhamn. Efter hemkomsten voro
de båda forskarna sysselsatta under
ett år med att öfverföra melodierna till
vårt notsystem och underlägga texten.
Liksom hos alla primitiva folk
följer dem sången under alla lifvets
skiften från vaggan till grafven. Barnet
i vaggan insomnar vid en enformig
visa med endast två toner, den första
långt uthållen, den andra högre
liggande och kort liksom en
andhämtning mellan de långa tonerna. När
barnet börjar vakna till medvetande,
sjunger modern naiva sagor, hämtade
från episoder ur det enkla
hvardags-lifvet. Djurvärlden spelar härvid en
framstående roll. Då den lille
eskimåen vuxit upp till yngling, lär han sig
sin stams sånger. I jägarsångerna har
hvarje djur sin melodi eller ledmotiv
å la Wagner, och med dessa
motiv-förkunnar den hemvändande jägaren
om bytet består af björn, räf, hare
eller ekorre. Naturen besjunger
grönländaren med verkligt poetiska sånger,
exempelvis följande vårsång: »O
solvärme, som nu har kommit! Ingen
fläkt rör sig. Ama hai! Intet moln
på himlen. Jag gråter af glädje,
utsträckt på jorden, Ama hai! Och där
uppe mellan bergen ser man de goda
renarna beta i det aflägsna soldiset.
Haja, haja, haj’, hvilken glädje och
berusning! A ja, aja, naja, haj!»
Eller den stämningsfulla balladen till
månen: »O, du stora måne i höjden!
O, du stora Aningat! Du, som blott
har till uppgift att lysa, du, hvars
glans stannar i rymden, utan att vär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
