Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Konsertlifvet i Berlin - Kattfugan, skizz efter Elisa Polko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaffa sig relationer och upplysningar,
innan man väljer sina lärare.
För att till slut vara fullt rättvis
vill jag säga att jag äfven erhållit
biljetter till konserter af mera
värdefull art. Dessutom har jag tillåtit mig
i ett par skrifvelser till
konsertbyråerna framlägga vissa önskemål. Det
har haft till följd att urvalet sker
något strängare, men till straff erhåller
jag ofta endast en biljett, medan
kuvertet förut alltid innehöll två.
KATTFUGAN.
Skizz efter ELISA POLKO.
Föreställ er ett litet hus, till hälften
doldt bland mörkgröna myrtenhuskar,
omlindadt af vinrankor, beskuggadt al
vilda rosor och orangeträd; i
bakgrunden, hvilande på ett präktigt läger,
Neapel, städernas drottning; det hela
omgifvet af Italiens ständigt leende
himmel. Skänk sedan ock en blick åt
en gammal, vårdslöst klädd man, som
sitter utanför huset och tankfullt
blickar ut i rymden. Ett orangeträd strör
emellanåt sina doftande blad öfver
honom: han aktar ej därpå; rosorna
smeka hans tinning, fjärilar fladdra
lekande omkring honom — men det
rörliga naturlifvet vinner ej en blick af
honom. Och likväl målade sig
lidelse och rörlighet i hans dunkla, ädelt
formade anlete, och de glödande
italienska ögonen bildade en
besynnerlig motsats till den nordiska snön på
hans hjässa. Det var Alessandro
Scar-latti. En harpa stod lutad mot hans
stol och midt framför den hade en
stor svart katt med allvarsam uppsyn
och stor värdighet tagit plats. I lan var
s3’sselsatt med att låta spetsen af sin
svans, hvilken, likasom hans vänstra
öra, var bländande hvit, helt sakta
dansa öfver strängarna, hvilka till följd
af detta besynnerliga experiment läto
höra hvarjehanda främmande toner.
I )å hans herre aldrig visade något
misshag öfver dessa musikaliska
studier, plägade han hvarje morgon fritt
öfverlämna sig åt sin genius, lät
svansen framlocka de djärfvaste
tonförbindelser ur harpan och sjöng dessutom
stundom en af dessa gamla, klagande
visor, som endast blifvit hans släkte
förbehållna, och hvilka man påstått
kunna röra stenar samt göra förnuftigt
folk rasande. Detta allt störde inte
mästaren; han skrattade tvärtom helt
hjärtligen, när katten föll in i sina
musikaliska paroxysmer. Men om
aftonen satt katten alltid som en stadig
borgmästare med en grundlig kritisk
uppsyn i sin vrå, och mästaren själf
spelade då på harpan. Säkert måste
det vara ljufligt att höra, ty alla
fåglar, som sjöngo i orangeträden,
fladdrade till det öppna fönstret för att
lyssna, och äfven de tysta rosorna
tycktes vara försänkta i en stilla hänrvck-
ning. iVlästaren själf liknade, där han
satt, den gamle underbare barnden
Ossian, endast att man ej fann detta
drag af storartad smärta, som aldrig
saknas hos Kaledoniern. Man kan
således ej undra öfver, att äfven en
känslofull katt fann sig föranlåten att
yttra sina sympatier, hvarvid hans
gröna ögon fuktades af rörelse. Då
Scarlatti märkte sådant, tog han sin
trogna fyrbenta vän upp i knäet, och
smekte honom så länge, till dess han
återfick sitt vanliga katthumör. 1
allmänhet förde katten det trefligasie lif
hos sin milde herre, den han ock måste
ersätta allt, vän, maka och barn, och
hvilken han aldrig lämnade, hvarken
natt eller dag. När den gamle
mästaren komponerade, så måste Ponto
låta sin berömda hvita svans sakta
giida öfver hans hjässa, hvarvid han
satt orörlig på hans vänstra axel.
Stundom hände att Scarlatti blef ond,
om en tanke ej genast ville klarna,
om hans hand tröttnade, eller det
nyckfulla bläcket tjocknade till en formlös
massa, och då gjorde ibland en
häftig axelryckning, att katten flög från
sitt högsäte långt fram på golfvet.
Sådant tog han emellertid aldrig illa,
ulan bibehöll sin vänlighet, återkom
helt saktmodigt och besteg med ett
belåtet spinnande ånyo den öfvergifna
tronen. Men också underlät hans herre
aldrig efter bortläggandet af pennan
att med tusen smekord och andra ting
uppmuntra ej blott hans öra, utan ock
hans mage.
Detta allt var nog godt och väl,
blott söndagen icke hade varit, som
var den enda bekymmerfulla dag för
vår Ponto. Om söndagen plägade
nämligen en rätt besynnerlig sälle taga
kvarter hos gubben Scarlatti och dröja
hos honom till dess natten inbröt. Den
unge söndagsgästen var mästarens bästa
lärjunge, hade kommit långt från det
fjärran Tyskland och kallade sig
llasse; katten hade lagt noga märke
till honom och äfven till hans friska
röda ansikte och hans långa bruna
lockar. Nu gafs det ingen yngling
mera yr och glad än just den unge
tysken, som på allt sätt oroade och
förnärmade den hederlige Ponto: än
band han en bjällra vid hans svans,
än trädde han hans tassar i små
barnskor, än bekransade han honom med
rosor eller beströdde honom med
orangeblad, hvilkas starka doft kattnäsan ej
kunde fördraga, och mot hvilken den
protesterade med täta krampaktiga
nys-ningar. Till råga på allt skulle
tysken alltid medhafva en liten illasinnad
hund, hvilken dock till och med
Ponto, hans edsvurne fiende, måste
med-gifva äga en betydlig skönhet: han
var bländande hvit, kvick och
behändig och hade sluga bruna ögon.
Denne bortskämde älskling var ännu
vildare och oförsyntare än själfva hans
herre, och katten magrade af
förargelse öfver hans fräckhet.
Nu var det just en söndag, då
katten, såsom vi nyss beskrifvit, så vildt
fantiserade på harpan och hans herre
så tankfullt blickade ut i rymden.
Och riktigt, den fruktade gästen
inträdde redan under det första
preludiet. Lätt och glad steg han in,
ynglingen med de vackra lockarna
och de friska kinderna, och bredvid
lionom hoppade hans trogna
följeslagare. »God morgon, maestro Scarlatti!»
ropade den nykomne med hjärtlig ton
och blick, »i dag har jag just gladt
mig åt er åsyn!» Scarlatti nickade
halli vänligt åt den vänliga
hälsningen, hall t satiriskt åt den besynnerliga
tyska accenten och svarade: »1 dag
är jag en dålig sällskapare, llasse!
jag har så mycket i mitt hufvud, och
så många toner surra om hvarandra
för mina öron, utan alt jag kan forma
någon melodi af dem; jag söker just
något synnerligt originellt, och jag må
bli rasande för att jag inte kan finna
det! Men gör mig det nöjet att hålla
inne med era upptåg, eljest vrider jag
om hufvudet på er lilla förryckta hund.
— »Stopp, stopp, maestro Scarlatti!»
utbrast gästen, »det går inte så lätt; ni
är vid dåligt lynne, det ser jag väl,
men min lilla Treulieb får ni inte
röra. Ni vet ju, att han var en
afskeds-gåfva från min käresta, och skall följa
mig lika troget som hennes trohet och
kärlek.» — Mästaren vände sig till
ynglingen med ett vänligt leende och
såg in i det ungdomliga anletet. Där
stod den ungdomlige svärmaren lutad
mot ett orangeträd, omgifven af söderns
prakt, ögonen riktade mot himlen, och
tycktes drömma om sitt älskade
fjärran hemland, om det sköna Tyskland,
med sin klara himmel, sina ljusgröna
fält och snöbetäckta berg. Snart
skingrade sig molnen på hans öppna
panna; Treulieb lägnade honom och
kysste hans händer. Mästaren förlorade
sig åter i djupa tankar och
öfverläm-nade åt sin lärjunge att vaka öfver
ordningen och lugnets upprätthållande
i hans lilla rike. Detta gjorde
ynglingen ock en stund, i det han för
båda djuren höll en uppbygglig
botpredikan; men vid dess slut tog han en
liten peruk och ett par glasögon ur
fickan, hvarmed han oaktadt all
motsträvighet beprydde den förtörnade
Ponto. Detta tycktes hos Treulieb
väcka stor belåtenhet; han skällde af
glädje och dansade med mycken
lätthet och behag framför den förtviflade
martyren. Scarlatti skänkte sällskapet
ett ögonkast och måste mot sin vilja
le men aktade sig visligen att låta
sin ostyriga lärjunge märka denna
svaghet utan brummade fastmer något
harmset i skägget, hvarför I fasse, som
fruktade en explosion, lockade sina
elever in i mästarens kammare. Det
gamla klaveret stod uppslaget, I lasse
satte sig ned och spelade en vild
hex-baletl. Treulieb dansade omkring med
stort öfvermod och hoppade slutligen
med ett glädjeskri upp på den
olycklige Pontos rygg, i det han med
fram-tassarna omfattade hans hals. Nu
förlorade den arma katten tålamodet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
