Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 15. Januari 1913 - Aktuella sångproblem och sångens naturlagar, av Detlef Schultz - Musiknotiser från huvudstaden och landsorten - Vid Musikaliska akademiens - Musikaliska akademiens stipendier - Erik XIV som musiker - Ett svenskt musikhistoriskt arbete - Borås orkesterförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetsvisan mer och mer förstummas,
när folkvisan endast genom
sångföreningar och manskörer ännu hålles vid
liv, så är det ett betänkligt tecken för,
att folkets naturliga friskhet och
munterhet gå tillbaka. De gamla grekerna
hade fullkomligt rätt, då de
betraktade sången inte endast som ett
estetiskt utan även som ett
hälsobringande behov, ja, såsom ett läkemedel. Ty
riktigt sjungande är i sanning det
naturligaste medlet att bringa nerverna i
harmoniska dallringar och kan
därigenom också uppliva och
återuppbygga människans hela organism.
Hela vår humanistiska bildning är
uppbyggd på antiken, och våra
förnämsta diktare och tänkare, såsom
Goethe, Schiller, Rydberg, Byron,
voro glödande beundrare a\ det
grekiska skönhets- och sanningsidealet; en
massa historiker och filologer
bemöda sig sedan flera århundraden
tillbaka att utforska vart ord av den
gammalgrekiska texten, av vilken varje
bokstav anses ovärderlig, ja helig. Yi
\eta emellertid mycket väl, att
grekerna inte endast voro den gråa
teoriens folk utan också ett dådets och
levnadskonstens. Men just i de
punkter, där de grekiska konstteorierna
ingripa i det verkliga livet, där vända
vi oss bort ifrån dem. Och dock har
den grekiska uppfattningen av
musiken såsom läkekonst än i dag samma
värde som för årtusenden sedan. Få
äkta konstnärligt sätt brukade
grekerna uttala den djupaste levnadsvishet
i symbolisk form. Sagan om sångaren
och gitarrspelaren Orfeus, som genom
makten av sina toner förtrollade
levande varelser och döda ting, ja, som
t. o. m. betvang skuggrikets andar,
är blott en symbol för den tanken, att
en underbart helande kraft ligger
förborgad i sången — i tonen. Och den
hemliga kult, som symboliserades i
Orfeus-sagan, och som blomstrade i
Hellas flera århundraden igenom,
bestod just däruti, att man —
naturligtvis i den religiösa . form, som
karaktäriserar denna tid - praktiskt
utförde och demonstrerade sångens
hälsobringande kraft. Utan den
Orfe-istiska grundlagen, utan denna lära om
sångens helande kraft, är hela den
grekiska estetiken, är Greklands skönaste
blomma, tragedien, otänkbar och
obegriplig. Just tragediens kärna och
medelpunkt, kören, för oss fram till
den Orfeistiska kulten. De cykliska
körerna voro ursprungligen en liten
hop av människor, som sjöngo och
dansade till gudomens ära. Att denna
kult inte blott och bart ägde ett
religiöst ändamål i den mening, som vi
tilnka oss det religiösa i våra dagar,
är ju bekant: prästen var alltid den
tiden på samma gång läkare och präst.
Den katolska kyrkan har t. o. m. än
i dag bibehållit denna uppfattning: så
äro t. ex. processionerna i Echternach
och så många andra katolska
vallfärder med sina springdanser i takt med
musik och sång egentligen ett medel
lör de troende att återvinna hälsa och
krafter. Den katolska kulten har
således ännu i dag liksom i de
grekiska mysterierna i de cykliska
körerna den grundtanken, att konsten
tjänar människan såsom medel till
upprätthållandet även av kroppens
sundhet. Så skeptisk än vår tid må ställa
sig gentemot denna lära av sången
såsom läkemedel, kan denna lära icke
bortdisputeras i den grekiska kulturen
och i det grekiska levnadssättet. Den
var en grundtanke i den gamla
helle-niska kulturen, en grundtanke, som
de förde med sig på folkvandringen
ur den hemlighetsfulla stamort, från
vilken alla ariska stammar härröra.
Sängens naturliga ändamål, det
riktiga sjungandets helande verkan på
människans nervsystem, var alltså
välbekant i forntiden, liksom det än i dag
linns människor med ofördärvade
instinkter, som begagna sig av sången
för att hålla sig i god och lycklig
stämning. Vad som verkar så
välgörande pä vara nerver, och som
sätter hela vår kropp i harmoniska
dallringar, är den klingande luftströmmen;
den är det alltså, som i ordets fulla
bemärkelse sätter kroppen i stäm
ning». Att del riktiga sjungandet kan
ha en sådan helande kraft, har sin
grund a ena sidan i det nära
sambandet mellan andhämtning och
klingande luftström, å andra sidan i
nervernas och hjärnans funktioner. Men
häri ligger också grunden till, att den
moderna läkekonsten och fysiologien
kan ge oss så ringa förklaring över
denna sångens hälsokraft, ty
andhämtningens djupaste och finaste
verkningar äro så gott som oåtkomliga för
den moderna vetenskapens
forskningssystem.
Når vi åter bliva medvetna om, att
sången är en naturlig, naturkrafterna
tjänande funktion, så vilja vi ej längre
utöva den eller betrakta den från en
sådan ensidig ståndpunkt som vi nu
för tiden i våra flesta sångmetoder
göra. Och därigenom att vi i
sångkonsten undvika den ensidigt
vetenskapliga sidan, komma vi ett stort steg
fram mot vårt mål att föra sången
tillbaka till Naturen.
Det tycktes inte så, men det är
dock ett faktum, att ingen annan
tid bevittnat en så vitt omfattande
söndring från det hela, som nu på
alla områden visar sig, och detta i så
skarpt avhuggna delar och i så hög
grad som nu sker. Ty specialiseringens
välde sträcker sig över alla möjliga
områden, konsten år ju endast ett af dem.
(Forts.)
 |
 |
| ANNONSERA I SVENSK MUSIKTIDNING |
 |
| MUSIKNOTISER från huvudstaden och landsorten |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
