Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö - Östersjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1468
Östersjön
ken den kraftigaste invasionen av
saltvatten utifrån ägt rum. Bristen på tillräckligt
täta iakttagelser vid större djup i Östersjön
gör det omöjligt att f. n. fastställa några
lagbundenheter.
Betraktas än en gång temperaturens ändring
i vertikal led nedåt under olika årstider, så
kan man sammanfatta det sagda så, att från
senhösten till senvintern temperaturen från
ytan ned till skiktgränsens närhet är föga
föränderlig med djupet. Från det
uppvärmningen av ytlagret på våren sätter in, får
man en allt mer utpräglad minskning av
temperaturen med ökat djup till ett minimum, som
brukar ligga nära skiktgränsen. Därunder
stiger temperaturen återigen mot bottnen.
Emellertid inträffar understundom en för
Östersjön karakteristisk avvikelse från denna
temperaturfördelning, i det att vid ett visst
djup, i regel fallande vid eller något över
skiktgränsens vid Bornholmsdjupet sålunda
omkr. 60 m, ett temperaturmaaimMm
förekommer, varifrån temperaturen avtager såväl
uppåt som nedåt. En dylik s. k. "spets" i
isotermsnittet förklaras som följd av en
invasion av relativt varmt saltvatten från ett
utanför liggande bäcken. Detta inträngande
vattens täthet är mindre än bottenlagrets,
då dess temperatur är högre, varigenom denna
inskjutande tunga av salt och relativt varmt
vatten kommer att följa skiktgränsen, d. v. s.
lagra sig mellan det färskare men kallare
täckskiktets understa lager och det kallare
bottenvattnet.
Den ovannämnda gräns, som skiktgränsen,
på grund av ökningen i vattnets täthet vid
densamma, sätter för den vertikala
cirkulationen och varigenom konvektionen begränsas
till det homohalina täckskiktet, gör, att
Östersjön i termiskt avseende kan sägas vara
likvärdigt med ett hav, vars djup är lika stort
som täckskiktets mäktighet. Den värmemängd,
som detta hav förmår upptaga och
magasinera under våren och sommaren, har
beräknats till över l/2 miljon värmeenheter
(kilogramkalorier) per kvm yta. Denna
värmemängd återbördas till atmosfären under årets
avkylningsperiod, hösten och vintern. Den
motsvarar det värme, som skulle frigöras
genom förbränning av omkr. 70 kg stenkol
för varje kvm yta över Östersjöns djupare
delar. I klimatiskt hänseende kommer detta
värmetillskott att göra sig gällande genom de
relativt milda höstar, som utmärka södra
Östersjöns kusttrakter och som gör att t. ex. för
Gotland växter och trädslag av sydlig
karaktär kunna trivas (ex. mullbärsträd). Å
andra sidan framkallas en försening av
temperaturstegringen om våren och
försommaren genom den då relativt kalla vattenytan.
Om under gångna årtusenden Östersjöns
täckskikt haft en väsentligen mindre mäktighet
än den nuvarande, något som i varje fall
under Litorina-tiden varit förhållandet, så
måste uppenbarligen dess termiska kapacitet
och därigenom dess klimatreglerande
egenskaper ha varit i motsvarande grad
minskade mot i nutiden.
Vissa tecken tyda på att förändringar i detta
avseende kunna ha ägt rum ännu under
historisk tid. Sålunda vittna de rika sillfisken,
som under medeltidens sista sekler gjordes i
och innanför Öresund1) och vartill numera
ingen motsvarighet finnes, att under denna
tid det oceaniska inflytandet i Östersjön
varit väsentligt starkare än nu, att
underströmmen från Kattegatt då runnit stridare och
att skiktgränsen antagligen stått högre än i
vårt århundrade. Otto Pettersson, som
påvisat detta, vill även i en dylik höjning av
skiktgränsen med i motsvarande grad
påskyndad avkylning under hösten av det
till sin tjocklek reducerade täckskiktet se
en förklaring till de ovanligt stränga
vintrar med islägg av södra Östersjön,
varom historiska urkunder vittna.
Vattnets gashalt i Östersjön erbjuder på grund
av de skildrade hydrografiska
förhållanden vissa intressanta särdrag. Samtliga
gaser i atmosfären lösas av ytvattnet i en
mängd, som beror, dels av ifrågavarande gas’
partialtryck i atmosfären, dels av dess
specifika löslighet i vatten. Av luftens båda
huvudbeståndsdelar, syre och kväve, har den
förstnämnda en högre specifik löslighet i
vatten, vilket gör, att proportionen mellan i
havsvatten löst syre och kväve är ungefär
såsom 1:2, jämfört med proportionen 1:4 i
atmosfärisk luft. Syret förekommer sålunda
i vattnet anrikat till omkring det dubbla i
förhållande till i luft. För havsdjuren är detta
av betydelse, eftersom de för sin andning äro
hänvisade till det i vattnet lösta syret. Nu
kan tillförsel av syre till vattnet endast äga
rum vid ytan, varest vattnet löser så mycket
som motsvarar dess temperatur. Genom
vertikal cirkulation föres det syremättade
vattnet nedåt, där dess syreinnehåll efter hand
minskas genom havsdjurens andning
ävensom genom syrsättning av organisk detritus,
lämningar efter döda växter och djur i
bottenslammets ytlager. Skulle den vertikala
cirkulationen hämmas eller helt
omöjliggöras, inträder syrebrist i de undre lagren,
som intill själva bottnen kan bli total,
varigenom från förruttnelseprocesser i slammet
giftiga ämnen, främst vätesvavla, komma att
frigöras. Exempel på ett havsbäcken med
total syrebrist i de djupare lagren utgör
Svarta havet, vars vattenmassor nedanför omkr.
400 m:s djup äro förgiftade av vätesvavla
och därför sakna allt liv utom
svavelbakterier.
I samma grad som syret förbrukas, bildas
kolsyra, och man finner därför som regel, att
vatten med stark syrebrist är rikt på kolsyra.
Kolsyra förefinnes i havsvattnet, dels
kemiskt bundet såsom karbonat och bikarbo-
i) Dess rika sillfisken gåvo upphov till de
sydskånska städernas ekonomiska storhetstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
