- Project Runeberg -  Svenska Parnassen / För År 1785 /
175

(1784-1786) [MARC] Author: Gustaf Regnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

¿r lärd, m. m. Man finner latteligen, at när
enflaf-yiga ord erhålla tonen, blifva föregående eJler
efter-följande ord cienfamme beröfvade, hvilket ofta beror
af blotta meningen. Genom fammanlättning blifva
in, pä, af, m. fl. toniga, til ex. uti inflälla, päfinna,
hvaraf

Tonen följer väl ofta mediångeflafvelfer, iafom
11 ti befvär, gemen, emot, dar tonen inträffar på fifle
flafvelfen fom är lång, famt karlek, orjak, dyrbar,
godhet, dar begge flafveiferne äro långe, men blott
den [öriehar tonen. Dock finnas månge korte
flaf-velfer fom hafva, och månge långe fom icke hafva
tonen. Således äro uti orden neder,lafer, tager,
le-der, talet, inom, begge flafveiferne korte, men den
förre tcmig; uti befkrifva, bereda, fottala den
mid-lerfle korte flafvelfen tonig; och uti nyligen, ägare,

. tilhora, faledet, biträde, nyare alle tre flafveiferne
korte, men den förfle touig. Däremot hafva til ex.
Jkadefpel, foremäl, hufvudfiad, enighet fifla
flafvei-ien lång men tonlös. Atlkilliga ord och flafvelfer
utjagas ock aldeles lika både til ljud-ämnen och ton,
men hafva olika dryghet’, fafom: faker (reus), lagen
(lex), trädet (arborj, där förre flafvelfen ar kort,
men lång uti faker (res), lagen (curate), trädet
(novale), ehuru defla ord i begge beinarkelferne
hafva tonen i förra flafvelfen.

Denna ofladighet i tonens och dryghetens
öfver-ensflämmelfe gör, at maii i. Svenflta (kaide - qvädens
författande ej kan göra affeende på begge, utan måfle
m taga endera til rätfelfe. Bruket har antagit den föj0f
eller tonen, och våra öron, vana därvid, röras långt
mera däraf än af den fenare eller drygheten: hvaruti
Tyfkarne med ois inflämma. Hos de gamle Greker
och Romare f^ljdjs ej heller tonen altid med
drygheten; men den fenare blef af dem tydligare utfagd och

gjor-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnass/1785/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free