Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
könen hade sig att infinna personligen eller genom
fullmäktige, på det desse allmänne föräldrar måtte se och fägna
sig af sin nordiska säd, förnimma huru vackert hvar och
en uppodlade sitt pund och förmana dem till att hedra
sin skapelse.
Här samkades en ansenlig folkskara. Ifrån den största
till den minsta gick hvar och en fram att kyssa Grandpappas
och Grandmammas hand. Man bugade, man neg, och mesta
delen af landets inbyggare täflade nu sins emellan af all
makt med själ och kropp, med in- och utvärtes sinnen,
hvem som mest skulle behaga sina första föräldrar; ty man
kan tänka, det var intet narri att kunna glädja dem med
sin förträfflighet nu snart femtusende år efter deras död
och säga i sitt sinne: Se, Adam, hvilken son du har! se, Eva,
hvilken dotter du har! Adam, som vördade den första
skapelsen och älskade naturens liflighet, hvilken icke tål
tvång eller tillsatser, blef häpen, då han såg sina barn, ty
han kändes icke vid halfva delen: »Hvar äro desse komne
ifrån?» sade han, »de äro aldrig mina, utan måste här säkert
en ny skapelse ha varit framme, som till påseende hvarken
Gud eller jag har del uti.» Eva var redan blifven högmodig
af så många foster, men blef litet flat vid dessa orden och
sade: »Jag skulle fruktat, käre far, att I gjorden mig till
en passelig qvinna, så framt icke alla visste, att vi varit
ensamme i vårt äktenskap.» — »Nog är det kött af mino kötte»,
svarade han, »men barnen förställa sig så skräckeligen i det
de vilja behaga, så att de mista allt det behag, som en
otvingad liflighet eljest lätteligen skulle få. Dock, hvad säger
jag? Jag ser väl att vårt fall är orsaken till denna och flera
oordningar.» — »Mig tyckes», sade Eva till sin gubbe, »att
I skullen anställa en mönstring och lära dem, stackars barn,
huru de skola bära sig åt, att de icke blifva så vanskaplige.»
Ja väl, detta blef faststäldt, och skulle nu alla gå fram för
Adams ögon, antingen de hade omskapat sig eller ej. Sjelf
satte han sig på en jordvall, och alla fria konster stodo
omkring honom. »Käre barn», sade han till sina foster, »kommen
nu fram, att jag må se huru I tillpyntat eder.
Äregirigheten är orsaken till denna nya skapelsen, som icke söker
den store Skaparens utan eder egen ära.»
När de små barnen framkommo, som utan affektation
framläspade sina späda tankar, blefvo de af gubben och
gumman med tårar kysste, hvilka sade naturen i dessa icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
