Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna utblåsa så stora väder! Jag har ofta tänkt, att några
af våra läkare skulle kunna utrota detta lilla odjuret, som
gifver en allt för elak stank för de kringstående och
förgiftar de unga sinnena, troendes säkert, att en del af dem
(oak-tadt allt det man talar om deras okunnighet) skulle det
förmå, om de fördubblade sin konst, ty det trifves intet gerna
hos dem, som af deras hand få dubbel sjukdom, icke heller
hos dem, som äro färdige att stiga ned i grafven, hvartill
jag-visst vet att desse medici mästerligen kunna bidraga.
Men hvad skall man säga? Det är bäst de innehålla sin
konst. Dessutom vilja mesta delen menniskor intet mista sitt
skryt, utan önska förr att bli af med den ledsamma gästen
samvetet, som sitter innanför och knotar på detta djuret.
Vid Mälarens böljor har fru Lycka en ansenlig
sätesgård, som glindrar af torn, byggnader och lustgårdar, på
hvilkas leende alléer otålige denna fruns tillbedjare, älskare
och betjenter uttrötta sina lätta ben och sina snarslintande
fötter. Bland andra förtrollade herrligheter förer den
bredaste af dessa spatsergångar sina trampare till en stor grotta,
inhuggen i klippan och innan öfverdragen med blänkande
musslor, skinande bergsten och falska koraller, hvaruti alla
under sin hetta och matthet taga frisk luft och nya krafter,
ty der infinner sig nästan dagligen lyckans mäktiga kusin,
fru Dårskap, med hvilken jag så ofta, ty värr! ligger i
process, som utdelar till alla ett slags uppfriskande gelé,
hvil-ket liknar kristall och kallas högaktning. Men det är att
märka, att alla först skola uppspänna käftarne, på det
frun må se, om de på tungan ha det lilla storblåsande
djuret, ty utan detta få de intet gerna smaka denna
högaktningen.
Efter jag hörde glunkas af de spatserande, att de varit
inne och svalkat sig, mente jag mig sådant bäst behöfva,
fast jag i denna trädgård intet blifvit särdeles trött, och
följde troppen in i grottan. Jag hade största möda, fast
jag smög mig det tystaste jag kunde, att slippa genom
trängseln af trefamniga kjortlar, stvfva rockar,
hvitsväf-vande peruker och armfäste hattar, hvarjemte äfven hvar
och en som jag rörde vid, benådade mig med en hvass
uppsyn, som man vred på mig öfver axeln. Jag hann
ändt-ligen att stå bland de främsta, men ack, här var ett
fase-ligt gapande! Jag undrade om min nation blifvit
antropo-fager, eller menniskofrätare, men det kunde jag sedan intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
