Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förde på sitt sätt mycket vältaligt huru käcka repliker, svar
och tilltvålningar de gifvit antingen manfolk eller sina
med-täflerskor. En skön flicka kunde intet tiga med sina många
friare, fast Gud vet om hon någon hade, och en annan lät
oförmärkt, på sitt sätt men ganska handgripligen förstå, huru
hon sårat de starkaste hjertan —- sådant är de vackras
käraste tidsfördrif. Några sade rent ut, fast de icke låddes
skryta, att de på sina fem fingrar förstodo den dyra hemligheten
att uppsätta mössor, coiffera sig och rätt bruka de nu
vanliga moder på kläder bättre än sjelfva franska flyktigheten.
Några rosade sig af sin matlagning och sitt hushållsvett, men
dessa voro dock icke många. Af poetskrvt kunde man här
få ondt, ty det var alltför osmakligt, och af de lärdes
kryddade pedanterier var magen snart upprörd, ty de voro utan
salt. Men åt en ting log jag hjertligen: En prest och en
handelsman, som jag och hela verlden kände som rika
gni-dare, berömde sig af sin fattigdom, sina motgångsstötar och
sin stora brist i nödtorft. Omöjligen kan jag nu minnas
alla de skrytväder, som här hveno mig kring öronen; men
det såg jag, att mest alla, som gapade, fingo några
skedblad af det gelé, som jag nyss omtalade. Denna
lystnaden betog mig ock, så att jag satte mig till att gapa lika
så argt som de andra; men fru Dårskap, den styggan, kände
igen mig, så att antingen jag nu hade den lilla masken på
tungan eller ej, så fick jag dock intet gelé. Jag frågade en
min bekant, som plär skryta för mig, huru dristig han
är i mörkret, huru ofta han sett spöken och slagits med
gastar, hvad smak detta gelét hade, hvilken svarade att det
smakade som snömos, hvaraf jag bevektes att taga mitt
af-träde, lika nöjd om en sådan högaktning.
Derpå vandrade jag i trädgården af och an och satte
mig ensam ned på det gröna. Der såg jag en liten ung
groda resa från en puss, sitt fädernesland, och klänga sig
upp på en liten sten. Från detta slott såg hon sig omkring
och fick stort mod: »Sannerligen», sade hon, »min far, den
stackars herrn, har aldrig vågat sig så högt; mina
hemmavarande slägtingar, de mesarne, ha aldrig sett det jag ser.»
Hon undrade på träd, på stenar, på skyar och på mig, som
en omätlig jätte, den hon trotsade. Men vid det jag rörde
mig, tog hon med bäfvande dristiga komediantsprång ned i
en stor damm. Efter en liten stund hoppade hon hastigt
tillbaka och mötte med pickande hjerta en af sina likar ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
