Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom i godt stånd och Hjalmar, Theodorus, Birger och
Wal-mar tillstält honom en fullkomlig och laglig öfvermakt,
var han intet rädd, när hunden skälde. Han gick före dem
som en hjelte, och när oljud hördes af grannarne, utkräfde
han Kämpenäs-rätten på karlavis. Birger hade då godt vid
att vara skaffare. Hilrner näpste Holmgårds-borne*) och
lade deras utmarker under gården, var med sina bussar
inne i Garpeby**), höll farligt hus med Romvärjarne***), som
ville lägga hela den byn under sig, och ökte dermed
gårdens gods och grund ansenligen, ja, han hade ock Dan den
lille under sig inne i en täppa och klämde honom, tills han
tigde lif och löste sig med tre stora lyckor, som af ålder
legat till Kämpenäs. Korteligen, hela socknen sade att
Käm-penäs-Hilmer var en oförliknelig man och hade käcke gossar
omkring sig. Under alla dessa bardalekar gick det så väl
för Hilmerf), och så tapper var Hjalmar, att hvar afton när
Hilmer satt i dryckesbänk och var vid lustigt mod, skänkte
han Hjalmar ett ängsstycke, en åkerbit, ett skogshult o.
s. v., så att hans ägor blefvo vidtbegrepne, till de andras
knorr. Hjalmar sade ofta sjelf: »Käre Hilmer, det går intet
an, jag är hellre nöjd med litet; det får jag behålla, och
ingen kan det afundas.» Nej, det halp intet, Hilmer kysste
honom med gästabudsglädjen i hufvudet och sade: »Mitt
hjer-tans barn, du och ingen annan skall behålla det!» Väl! det
stod så i några veckor, tills Hjalmar lät måla alla sina nya
knutar. Det stack Hilmerff) i ögonen, och han begynte
ångra sig. »Jag har intet så granna hus», sade han vid sig
sjelf, »och jag är likväl den ypperste på gården»; tog så
tillfället i akt, när fosterbröderna sågo snedt på hvarandra,
kallade alla för sig och frågade dem, om icke allt det de
ägde hörde honom till. »Ja, Gud vet», sade Minnur; »kan så
vara , sade Hjalmar. Hilmer var då kort för hufvudet och
slog den skarpsynte Minnur i synen med handsken, så att han
blef blind en hel månad, och från Hjalmar tog han icke
allenast det han gifvit honom, utan ock mera dertill, så att
mannen måste äta ost och bröd och dricka vatten till
middagsmåltid. Derpå förde han väl åter bussarne uti kampar
och lyckliga vidskiften, så att alla grannar bäfvade; men på
*) Rvssarne. — **) Tyskland. — ***’) Katolikerna. — f) Drott-
ning Kristina. — *j"j-) Carl XI.
Lycka = åkerlapp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
