Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kärleken, af slikt skrytande vred,
Sad’: »nej, mina dyrbara bygder
Bli väl ifrån din frätning i fred,
Och än lefva götiska dygder.
Åldriga stammar ha grenar och saft,
Och än finnas gnistor i mörjan,
Som skola lysa i brinnande kraft,
Liksom de lyste i början.»
Kärleken tog guldpilen i hand,
Som lyste af dyrbara stenar,
Och sköt dermed två hjertan i brand,
Som dygden i blodet förenar.
»Se!» sade han, »det ljufliga par
Skall dig nu lära betänka,
Att vi än ädla B a ner er ha qvar,
Och Ribbingar än kunna blänka.
»Barnabarnsbarn i dygdenes tält
Sku bli sina förfäder like:
Då Baner er skimrat i råd och i fält,
Och Ribbingar odlat vårt rike.
Hans baner bär dygden i blodvarma bad,
Som skall sjelfva afgrunden skrämma,
Och hos henne gro tre gyllene blad:
Dygd, fägring och ypperlig stämma.
»Rätt på den dag, när dunder och knall,
För fjorton år sedan, förskräckte
Det modiga Sverige med Carls stora fall,
Skall börjas mitt ädlaste slägte.
Bort med all sorg! all börda blif lätt!
Välkomna, I kärliga sängar!
Svenskt ädelmod i ridderlig ätt
Skall nu ge oss hurtige drängar.»
Tiden blef nöjd af Kärlekens ord;
Ja, gubben bragtes i löje.
Fröjd blef i eld, i vatten och jord,
Och luften ropade nöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
