Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
misstagit sig; ty då vi gått en stund, begynte den smälta och
flöt låret utföre, såsom det ej var annat än ett islupet
koplommon. Han hade handterat det med vantar på händerna,
kunde således icke strax märka bedrägeriet. — Vi vandrade
vidare och blefvo varse ett obekant spår i snön. Min
skarpsynte följeslagare kallade på våra skyttar och ropade, att
här vore ett elgstånd i nejden; de kommo och vi lupo strax
alla tillsammans efter spårstrecket; men till vår stora
förundran förvandlade sig dessa elgfjät allt mer och mer till
fruntimmersskor. Dock blef icke jagten värre för det. Man
klättrade berget utföre och upptäckte en liten stuga,
om-gifven af några nakna trän, hvilka i förstone gjorde den
osynlig, liksom för att undanstjäla dess ensamma åbor för
den spejande främlingens öga. Vår håg för naturalier
lockade oss närmare; men huru bestörta blefvo vi ej, då två
skygga nymfer, holmens enda invånare, med häpna skrik
lupo till skogs vid vår blotta åsyn. Vi sågo på hvarandra,
liksom för att utforska, hvilkens uppsyn kunde vara grym
nog till att förorsaka sådan förskräckelse. Sektern skylde
på assistentens bössor; denne åter lade hela felet på hans
stora näsa. Emellertid ville man malgré bongré uppjaga
flyktingarne. Vår skeppspredikant, som var med i sällskapet,
vann ändtligen så mycket förtroende genom sin svarta rock,
att den ena kom tillbaka; men systern rymde fältet utan
att en gång se sig om. Hon gaf oss litet mjölk, som vi
begärde, men med så darrande hand, att vi lätteligen märkte
hon fruktade något; lopp äfven ifrån en tillbjuden piaster
med samma skygghet som en svensk dräng ifrån
värfvare-penningar; talade ock ingenting. Vår lots berättade
sedermera, att det var ett par gamla jungfrur, af hvilka den ena
icke kunnat få och den andra ej velat ha fästman, sedan
hon blifvit besviken i sin första kärlek. Två eller tre
gånger om året komma de till kyrkan; lefva för öfrigt ensamma
i sin lilla koja, hvilken slägtingarne byggt åt dem. En ko
och några kryddsängar skaffa dem lifvets förnödenheter, och
en hatad mansfot öfversteg förmodligen aldrig dessa vestalers
tröskel förr än denna gång.
När alltså mina naturforskningar icke lyckats bättre,
måste jag göra ett knäfall för hans majestät af örtriket,
hertig öfver krokodiler och hafsfruar m. m. samt herre till
fyrfota djur, fjäderfä och insekter m. m., vår store riddare von
Linné, anhållande ödmjukast om befrielse från dessa steniga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
