Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vagn, en dito sämre bagare samt sex hästar ifrån Kap.
Oxarne sändes tillbaka. Man åt en bit oeh for. Ännu
ett haf att öfvervada. Aldrig i min dag var jag värre
utkommen: ett uppflöde ur bayen hade skapat en sjö midt i
vägen för oss. Öfver måste man, änskönt kalla regnbyar
hveno kring öronen. Vagnen gick förut och bergade sig på
sina höga hjul, ehuru de stackars hästarne knappt förmådde
hålla hufvudet uppe; men jag arme syndare, som kom efter,
måste sträcka mig längs efter ryggen på min Rosinante och
var mer än en gång i fara att spolas öfver bord. Med
betslet kunde jag omöjligen styra kurs; ty såsom händerna
hängde i hästluggen, måste jag föra det i munnen; hade
följaktligen intet annat råd än att vricka mig fram med mina
båda akteråror, efter den pejling jag tog af vår föregående
kaross, hviiken liksom Noaks ark flöt ofvan vattubrynet.
Men olyckan kommer aldrig allena. Medan jag sålunda,
full af ångest, betraktade himmelens fönster öfver mig och
djupsens källor under mig, satt bagaren vid mjölsäcken och
underhöll målron på min bekostnad. Han såg hur jag i
våndan brassade min lekamen, än åt styrbord än åt babord.
Strax var han rädd, att strömmen skulle ta mig, och
frågade om herrarne låtit försäkra mig i Amsterdam. När han
blef varse regnskurarne sqvala längs utåt ryggraden, sade
han suckande: »Der Himmel scliAvilzt»; och då han märkte
någon våg stöta mig på sidan, mente han, att jag såsom
rättrogen lutheran icke borde frukta, alldenstund man med
en smula tro, så stor som ett senapskorn, kunde gå på
hafvet, m. m.*). På detta sätt måste jag ligga och med
stillatigande höra ett bedröfligt eko ur vagnen af de andras löje.
Men i ångsten var jag mer betänkt på bergning än hämnd;
tordes ej heller för våtvädrets skull komma mjölpåsen för
nära. Det mins jag likväl, alt jag önskade honom hänga i
svansen på min skjutshäst.
Det står icke i min planet, att jag skall drunkna.
Triumferande red jag ändtligen upp på andra stranden, men hade
så när härmat påfven, hviiken förlidet år, midt under sitt
heliga intåg i Rom, kastades af hästen, oaktadt kyrkans
vör-dige pelare, herrar kardinaler, stödde honom på sidorna. Ty
min obelefvade Rosinante hade knappt stigit ur sjön, förrän
han stallande och prustande begynte skaka vattnet af sig
så erbarmligen, att jag tog den ena öfverhalningen efter
*) Dessa infall anspela på förfis egenskap af pi’est.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
