Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer han hem om aftonen; hon möter honom med ett leende
öga; det rör honom inte. Hon klämmer en klagande ton
ur lutsträngen; det hjelper, — isen upplenas, hans grymma
panna mister den ena fåran efter den andra, och innan han
hinner afklädas, har hon förvandlat sin tiger till det aldra
spakaste lam.
Dessa betraktelser gör jag till åminnelse af en angenäm
afton, som vi hade hos min herr Hemmy i Kap. Hans
döttrar voro snälla kapellmästarinnor; i synnerhet
öfverträf-fade den äldsta. De hade hört, att vår superkarg skulle
vara en stor musikus och längtade täfla med honom. Han
kom och bar glädjen med sig på fingerändarne. Första
försöket skedde på ett litet täckt orgelverk. Flickorna
öppnade leken och tillryckte sig allas beundran; sedermera
förbundo de honom att sätta sig och tänkte öfverraska honom
med sina krångligaste notpapper; men skalkstycket lyckades
dem icke. Så mycket de vunno på honom med ett par
bruna, täcka ögon, så mycket förlorade de denna gången
på viga fingrar. Detta tillstodo de sjelfva, ehuru han
bemödade sig att intala dem motsatsen. Dernäst flyttades
musiken till klavecinen, hvarest man likaledes täflade om
företrädet. Emellanåt hördes en klingande harpa ur
för-stugugången. Jag ville se den David, som knäppte så
angenäma toner. Jag kom, och håren reste sig på min peruk,
så stygg såg han ut: det var en svart lurfvig virtuos från
Blåkulla, en Bataviaslaf, som ic-ke visade mig något hvitt
mera än två dussin grinande tänder; flickorna hade stält
honom der, liksom i försåt för våra lystrande öron. Denne
älskvärde djefvul bragtes in att ackompagnera den äldsta
mamsellen, och det blef en guddomlig konsert, ty hon sjöng
tillika. Aldrig såg jag mera glädje på min kaptens ansigte;
han tyckte nästan mer om den svarte musikanten än jag
om den hvita; det kan ock ingen neka, att han var en
snäll satan. Att å ena sidan betrakta denne buse med
tio becksvarta ramar klämma ur strängarne de aldra sötaste
samljud, stundom i ett kullrande forte, stundom i ett
bort-dånande piano, och å andra se henne flyga tangenterna
kring, slå en täck drill med munnen och förlänga n med
fingrarne samt långsamt rulla ett par ögon, hvilka uttryckte
allt det ömma, som var i sjelfva musiken: det var ett
uppträde, som lemnade mig i ovisshet, antingen mina ögon eller
mina öron njöto mest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
