Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Midt i en yr och tanklös hop;
Ditt häpna öra ständigt röres
Af afunds oeh förundrans rop.
Der väntas det man kallar nöje
Och nyttjas utan ljuflighet,
Och under buller, tvång och löje
Man glömmer dygd och mensklighet.
Man söker och man söks af dårar
Med vänskap och med vårdslöshet;
Man tanklöst andras rykten sårar
Med qvickhet och behaglighet,
Och med förnuft och barnslighet
Man väljer och man strax förkastar.
Man bort med tidens hvirfvel hastar,
Och att man lefver man ej vet.
Man får ej råd af hjertat taga,
Ej styrka af sin ömhet draga;
Förvirrad och i nöjen snärd,
Man hinner ej att sig beklaga.
Man blir förströdd, man blir förtärd
Och endast i den konsten lärd
Att fly sig sjelf och sig bedraga,
Att kunna lysa och behaga,
Att bli förlorad och få verld.
Allt detta Daphne hastigt skådar;
En präktig yta snart bedrar,
Dess unga hjerta henne bådar,
Att hon för litet smakat har.
Hon sig åt alla nöjen delar,
Nu tror hon lifvet börjar först;
Hon söker släcka hjertats törst,
Men känner dock, att något felar.
Det ljufva hoppet, själens vän,
Som alltid smickrar, alltid retar,
Bedrar och lindrar Daphne än:
Hon ständigt efter sällhet letar,
Men får dess skugga blott igen.
De lugna nöjen, som hon njutit,
Som likt en stilla källa flutit.
Med glädjen in i hennes själ,
Ha deras rena ådra slutit:
Hon känner blott ett konstladt väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
