Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid stranden, der han ändtligt hamnar,
En ung gudinna vaktar opp.
Hon guden i sitt sköte famnar
Och torkar af hans däfna kropp.
Än ser man henne kransar linda
Att lille hjeltens armar binda;
Än samlar hon en mogen frukt
Och breder den på gröna tufvan;
Än pressar hon en must af drufvan,
Som fägnar ögon, smak och lukt.
Du ljufva Vällust! jag dig kände
Af denna gudasaft du göt
Och af den låga, som du tände,
Som köld och tröghet genombröt. ’
Hvar gång du mig i famnen drager,
All tankes bruk du mig betager,
Mitt nöje gör mig döf och stum.
Ej någon sansning ifvern stillar,
Min själ i glädjen sig förvillar
Och lemnar blott åt känslan rum.
Omkring gudinnan ser man flyga
Begärelsernas yra tropp,
Som listigt sig i skuggan smyga,
Så snart de väckt min längtan opp.
De sig i närmsta buskar dölja,
Jag dem i spåren söker följa
Och skymten af ett nöje ser.
Men guden åt min möda skrattar,
Just då jag tror jag nöjet fattar,
Det sig på flykten åter ger.
Men dessa nöjen böra vördas,
Fastän de stundom hjertat bry;
De äro ljufva då de skördas,
Men äfven täcka då de fly.
Vår sällhet dör, så snart hon hvilar,
Hon qvicknar vid af stränga ilar,
Se’n hon i lugnet tynat af.
De njuta ej, som aldrig sakna.
Naturen, att oss hålla vakna,
Ät våra nöjen vingar gaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
