Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
statsskicks dödsryckningar; grofva smädelser och giftiga
insinuationer utslungas mot alla ledande politiska
personligheter, öfverallt vädrar man smutsiga bevekelsegrunder, och
icke ens för döden har man längre någon försyn. Då
bondeståndets gamle talman, den begåfvade Olof Håkansson afled
under 1769 års riksdag och af ständerna hedrades med en
offentlig begrafning i Riddarholmskyrkan, följdes han ännu
till griften af motpartiets smädelser. Man skref en
Paren-tation öfver den döde, hvilken niddikt söker sin like i
giftighet, och hvars första del utgöres af en tacksägelse till
Döden, därför att han tagit detta »skabbiga får» till sig.
En annan hjelte i den tidens niddikter var den bekante
politikern och köpmannen Gustaf Kjerrman, hvars
finansoperationer utgöra ett stående tema för 1760-talets politiska
visor. 1764 fann man följande strof öfver honom uppspikad
på skampålen å Stockholms stortorg:
Guds ords försmädare.
Rikets förrädare,
Folkets förgörare,
Bankens förstörare,
Att galgen blir din lön,
Ar allas vår bön.
Trots dessa grofheter, hvilka borde hafva verkat
härdande, visade man likväl en känslighet, som vår tid har
svårt att fatta. Den svagaste hänsyftning blef genast
uppfattad och med hetta besvarad. Ett bevis härpå äger man
i den förbittrade strid, som kom att utkämpas i anledning
af ett — bröllopsqväde. Hjelten i denna fejd, som utgör
ett karakteristiskt bevis på, i huru hög grad politiken
genomsyrat frihetstidens umgängeslif, var en för sin grälsjuka
bekant lektor Stagnell i Kalmar. Dikten lär hafva tryckts
i flera tusen exemplar och hafva utgifvits i ej mindre än
fyra upplagor. Stagnell börjar sitt poem med en till
brudparet stäld lyckönskan, hvilken innefattas i två rader,
hvar-efter återstoden af poemet utgöres af en drastisk skildring
af de olyckor, som mössornas finanspolitik ansågs hafva
dragit öfver landet — väfstolarna rosta och kastas bort,
verkstäderna tystna, skeppen ruttna, arbetaren svälter,
gäld-stugorna fyllas och allt går på tok, men — så slutar han
dikten, liksom han i en hast skulle hafva erinrat sig
fest-qvädets egentliga anledning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
