Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de ofta stämningsrika frihetssånger, hvilka i vårt land
återspegla den franska revolutionens idéer. I stället må här
bifogas en kortfattad inledning till frihetstidens tvenne mest
berömda politiska visor, Sinclairsvisan och Hönsgummans visa.
1738 hade sekreta utskottet afsändt en af sina
ledamöter, major Maleom Sinclair, till Konstantinopel för att der
inleda underhandlingar om en allians mot Ryssland. Hans
resa förbereddes i största hemlighet, men denna bevarades
ej bättre, än att ryska sändebudet i Stockholm Bestuscheff
fick aning 0111 saken och genom mutor förstod att skaffa sig
en kopia af det porträtt af Sinclair, som dennes chef ägde.
Porträttet afsändes genast till det ryska hofvet jemte
underrättelse om den svenska regeringens planer. Det gälde
nu för ryssarna att uppfånga underhandlaren och dennes
vigtiga depescher. I April 1739 anträdde Sinclair
återfärden, under en del af resan följd af turkisk och polsk
eskort, men på österrikiskt område — i närheten af
Bres-lau — blef han uppsnappad af den ryska regeringens
utskickade, röfvad och mördad. Vid underrättelsen 0111 detta
mord ljöd ett hämdeskri öfver hela Sverge. Bestuscheff
måste begära regeringens skydd mot de uppretade
folkskarorna, och på det ryska kabinettets försök att
bortförklara saken fäste naturligtvis ingen den minsta tilltro.
Sinclair hade mördats den 17 Juni 1739, och redan
den 21 September hade Censor librorum till bedömande
mottagit en visa: Samtal emellan Kon. Carl XII och
Majoren Maleom Sinclair uppå Elisceiska fälten i de
dödas Rike. På sw. vers, 84 stropher. Censorsjournalen
innehåller härom endast den korta anteckningen:
Impro-beradt. Anledningen till denna hårda dom var väl
svårligen rent ästetisk. Den svenska regeringen intog nämligen
under denna tid en egendomlig ställning till Sinclairs mord.
Man hvarken upptog eller afböjde den ryska regeringens
ursäkter, utan föredrog att hafva frågan öppen för att i
händelse af behof begagnas såsom en lämplig krigsorsak. Ehuru
man med nöje såg folkets växande förbittring, vågade man
måhända ännu ej att tillåta tryckningen af en så pass
krigisk dikt. Men att förbudet ej var så synnerligen allvarligt
menadt, visas däraf, att dikten verkligen finnes i ett tryck
från 1739.
Den spred sig som en löpeld kring hela landet,
framkallande öfverallt hänförelse och förbittring, samt var nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
