Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla! (Med en annan ton) dölj den för Bjelken, för min moster!...
(afsides) Hvad säger jag? Win oro förråder mig. (högt) Det är
ej i de omständigheter, jag nu är, åt er att återkalla minnet
af en ömhet, som är glömd, som få ha känt, och som allt
befaller att ur minnet utplåna.
Stolpe (med samma ton som under hela scenen; men han ger
no.ga akt på Siri, hvars oro ökar sig och kan ej döljas). Ja; å, det
var jag viss på. Det har jag alltid sagt åt alla dem, som
trott, att ni ej gaf med nöje er hand åt Bjelken. Ja, nådig
fröken, var tillfreds; jag har försäkrat dem, att ni har länge
sedan glömt Johan Gyllenstjerna. Och huru kunde väl någon
tro, att fröken Siri Brahe kunde förvara sitt hjerta, sin hand
åt en landsflyktig herre, som öfvergifvit sitt fädernesland?
Och jag är viss på, att han sjelf derom är öfvertygad. Det
var ändå synd med honom; det var en så vacker och hurtig
herre. Ni hade blifvit uppfödda ihop. Allt syntes böra
förena er, då inbördes kriget skilde er. Tänk, att jag hade
svurit på, att ni tänkte då att i hemlighet förenas; men så
går det. Man har ett ungt, varmt hjerta: det uppeldas lätt
vid femton, sexton år; det brinner med en häftighet; man
skulle tro att dess eld aldrig kunde utsläckas; och så komma
omständigheter, faror, krig, som skilja tvenne älskande, som
låta dem tro, att de aldrig kunna förenas . . . och så gör
tiden sin skyldighet . . . den förkolnar först hettan . . . och
så småningom, så småningom utplånar minnet af älskaren —
och till slut skulle man tro, att man aldrig älskat. Ar det
inte så, nådig fröken? Och har icke Johan Gyllenstjerna
på detta sätt blifvit landsflyktig ur ert hjerta, som han blifvit
det ur riket?
Siri Brahe (med tvungen värdighet). Jag är förundrad,
att ni vågar upptäcka mina hemliga tankar. Ar det Bjelke,
som anmodat er att forska i mitt hjerta, så har han valt en
utväg, som jag ej kan gilla; och detta sätt att låta tala sin
låga lär ej blifva det bästa sätt att förtjena min kärlek.
Stolpe. Och med allt det är jag viss, utan att vara
spåman, att er hand gifves i dag åt den, som förtjenar ert
hjerta, som älskar er, som ni älskar; ty jag ser det nog,
ert hjerta är trofast, ja, det är trofast . . . och fast ni synes
visa mig er vrede, så spår jag att innan afton bär ni
Bjel-kens . . . eller Gyllenstjernas namn.
Siri Brahe (med bestörtning). Gyllenstjernas namn! ...
Hvad säger ni?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
