Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af konungens arbeten, som Kellgren versifierade, var Gustaf
Adolf och Ebba Brahe, uppfördt i januari 1788. Men
Kellgren insåg sjelf, att hans begåfning ej lämpade sig för
dramatiskt författarskap. Han var lyriker, och förtjensterna
i hans dramer ligga också nästan uteslutande i lyriken.
Han saknade — såsom han skref om sig sjelf — »den
styrka, den liflighet i inbillningen, som fordras för att
uppställa en riktig plan till ett teaterst)eke», och han led af
att endast få rimma ihop konungens tankar. »Om häraf —
yttrade han till en vän — svårigheten blir mindre, blir ock
hedern och hågen mindre, och alltid mödan lika stor. Så
beqvämt att ha en ledare, så obehagligt att ledas bunden.
Det är dessutom med snillets alster som med naturens:
de trifvas illa transplanterade. För att utveckla sig och
frodas fordra de sin näring af samma jord, der de
upprunnit.» Men konungen var enträgen, och detta bidrog
nog ock att vidga klyftan mellan båda. Men det fans
äfven andra, djupare liggande orsaker. Af den frivole,
elegante salongsmannen hade så småningom utvecklats en
författare med mognad erfarenhet och med en allvarlig,
genomtänkt verldsåskådning. Af Rosalies sångare hade
blif-vit en af upplysningstidehvarfvets ädlaste, mest helgjutne
och varmhjertade personligheter.
»Det var — så sökte han att kort före sin död
karaktärisera sig sjelf — en liten man i vår literära verld.
Hans talanger voro små. Han hade kanhända icke hvad
man kallar snille. Hans flesta skrifter hade liten vidd och
vigt. Men han hade e7i egenskap, kanske i högre grad än
någon af sina medbröder: det var ett nit, en värme för
svenska vitterhetens förkofran och heder, som följde honom
beständigt genom ett plågsamt lif och som ännu var hans
sista passion i den stund han skref dessa rader.» Det var
också denna passion, som i främsta hand gaf honom ett
verkligt lifsinnehåll. Man har ofta stämplat hans första
uppträdande såsom öfvermodigt och kitsligt, och det har
klandrats, att en man med Kellgrens anseende och förmåga
nedlåtit sig till att afstraffa några obetydliga landsortspoeter,
som i all menlöshet rimmat hop några mer eller mindre
besatta fägnesånger. Men dessa rimsnidare bedömdes då icke
så som de bedömas nu, och de voro långt ifrån oskadliga.
Genom sina undermåliga alster drogo de poesien ned till
en meningslös rimlek och grumlade allmänhetens känsla
Svenska Parnassen. III. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
