Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Poetiska skrifter.
En stadig man.
Il est comme un rocher, qui, menaçant les airs,
Rompt la course des vents et repousse les mers.
Voltaire.
Spar, dödelige, dina tårar,
Stäng plågan i ett tåligt bröst,
Förqväf det hopp ditt högmod dårar,
Hvart når din matta klagoröst?
Hvad! När din gråt till jorden strömmar,
Månn’ denna moder för dig ömmar? —
Kall är dess barm, blind är dess syn;
Och denna suck, som hjertat sänder,
Hvart tror du han i farten länder?
Han hinner — dåre! ej till skyn.
För kring ditt öga öfver jorden,
Se alla väsens lidande;
Så fäll, om du det djerfs, de orden:
»Mig borde himlen sällhet ge.»
Den minsta mask, som örten gömmer,
Sitt mått utaf den gallan tömmer,
Som blandad är i lifvets dryck.
Vis en af dessa dina bröder,
Hvars hjerta ej af plågor blöder,
Och klaga sedan ditt förtryck.
Atomen dömmer om det hela,
Och stoftet klandrar gudars råd;
Naturen bort i ordning fela
Att visa dig tillbörlig nåd —
Hvad! nåd? — Nej, rätt du vågar yrka.
Kom då och vis din fordrings styrka,
Säg, hvad dig himlen skyldig är;
Bevis, att han sitt verk bör rifva
Att dig fullkomlig sällhet gifva;
Och verldars Gud regera lär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
