Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
A t hvad som händt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
Att gråta öfver ondt och godt.
Om en af mina vänner frågar,
Hvem mest af dessa prisas må,
Jag öppenhjertigt svara vågar:
De voro narrar båda två.
Allt har sin tid, men dårar strida
Mot ordning, tid och skick och allt;
Hvad menskligt är bör menskan lida.
Naturen gråt och skratt befalt.
Det är ett fel att löjet hämma,
När man så mycket löjligt ser;
Det är ett brott att ögat dämma,
När mensklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
Som famnen för en broder sluter,
Som icke rörs vid uslas nöd,
Och då han delar dem sitt bröd,
Af vällust icke tårar gjuter!
Men våren följer vinterns spår.
Ej Bores våld beständigt rår
Att fältets prydda ban föröda;
Zefiren stundom skalkas får,
Och hjertat skulle snart förblöda
Af egna och vid andras sår,
Om löjet ej en balsam ägde,
Som kunde lindra våra qval,
Och om ej dårars runda tal
De olycksfullas öfvervägde.
Kom då, du löjens qvicka tropp!
Följ mig i alla lifvets skiften,
Och lär mig ta ett glädtigt hopp
På brädden af den mörka griften!
Låt edra vingar flygtigt sväfva
Omkring mitt bord, min säng, min bok,
Låt dumhet för ert gissel bäfva,
Men söken väl ert utbrott qväfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
