Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EGLÉ OCH ANNETT.
265
Eglé var späd ännu, men re’n ur ögat lyste
Den eld, hvaraf man strax till vett och qvickhet spår.
På hennes fem års mun satt gracen re n och myste,
Och kinden skuggad var af långa ögonhår.
Man gaf en sällskapsvän åt hennes första år,
Ett fattigt, värnlöst barn af förre pastorns enka,
Täckt, fromt, manerligt re’n; Annett var hennes namn.
Det bief en fröjd, ett skratt, en vänskap, kan man tänka;
Man åt, man drack, man sof — allt i hvarandras famn.
Tillhopa gingo de att sommarns blomster plocka;
Hvar julklapp togs emot med samfäldt glädjerop;
Tillhopa gjorde de visiter till sin docka
Och greto längre fram vid Julias bref*) ihop.
Men tiden flyr med fart, så äfven sagan göre!
Det fina jollrets språk blef ej för alla gjordt.
Behagens dröjda fjät till Oxenstjerna höre:
Den ej hans gracer fått, hans konst, — förtälje fort!
Eglé var femton år, Annett var sjutton redan,
Förr n bördens olikhet begreps af dessa två.
Omsider lärdes de att begge den förstå:
Den enas ton gaf sår, den andra dolde svedan.
Annett fick fästman snart och bröllop strax derpå.
Man skildes vänligt åt — och såg hvarann ej sedan.
Annetts parti var jemnt, var sådant, med ett ord,
En fattig flicka gör, som slängt sitt nät i högen:
En odlare med vinst af dock ej egen jord,
Ung, stadgad, bergad nog, men långt ifrån förmögen.
Såg eljest ut? — Rätt så: det väntade jag re n.
Jas kritar då och då små taflor; se här en!
Hans röst var stark och ljuf, hans växt var öfver laglig,
Brunt hår, högt bröst, frisk hy, blått öga, svarfvadt ben,
I grunden allvarsam, i umgänget behaglig.
Eglé var vida skild från afund på sin vän,
Hon fann blott sällsamt nog, att hon var fröken än.
Men med Eglés behag man är det sällan länge.
Man skåde sig blott om, man göre blott sitt val,
Se’n rigte man en blick, se’n öppne man en schal,
En liten cvprisk fot ur gazens böljor tränge, —
Strax är tillbedjarn der, och strax har han rival.
All vård var för Eglé från hennes barndom buren:
*) Rousseaus roman Julie ou La nouvelle Héloise.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
