Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag, med hjertat stängdt för allt livad glädje heter
Hon sökte i sin park den gömda skuggans fred.
Ack, suckade hon tyst, i det hon satt sig ned,
Så ung — och doc-k ett lif så fullt af vidrigheter!
Så qvald — och ej en gång en vän att gråta med!
Hon såg, i det hon slöt och ögat kring sig vände,
Ett indiskt blomsterstånd, som hennes forna vän
För fyra somrar se n från landet henne sände.
En blixt vid denna syn sitt ljus hos henne tände.
Hon flög till urnan fram, slöt armarne kring den;
Hon kysste rosens blad och skrek: »jag har en vän,
Som jag ej nog är värd, som jag ej fvlles kände!
Annett, i dag ännu vi se hvarann igen!»
För mycket sagdt, ty först den andra morgonen
Hon for och tredje da n till hennes boning lände.
Nu väntar ni er visst ett by-palats, med spis
Och sex tums fönsterglas och bjelklag under taken,
Röd knut, staket med grind, — på svenskt arkadiskt vis
Byt om er dikt, jag ber, uti ett paradis,
Der allting visar er naturen prydd af smaken.
Inbilla er ett näs, emellan vattnen sträckt,
Med öar rundt omkring, som spegla sig i fjärden,
Att litet landtligt hem, det vackraste i verlden,
Mot nordens kalla vind af reslig skog betäckt,
För öfrigt famnadt om af ängsfält och af gärden,
Och trädgårdar med frukt af sann hesperisk slägt.
Här lefde nu Annett i medelståndets trefnad
Och förde med sin man, fast rikast på sin ort,
Ännu i lyckans famn den idogsamma lefnad,
Som deras bergning först och sedan välstånd gjort.
Eglé, som åt sig sjelf ett nöje ville spara,
Steg af uti allén, kom osedd genom den,
Smög n; — men då Annett i dörrn fick se sin vän,
Då skulle ni ha sett ett hopp ur väfstoln bara!
Hon flög i hennes famn, hon slöt sig fast deri,
Hon kunde ej ett ord för sina känslor finna:
>Eglé? Min bästa vän, — min älskade grefvinna!»
»Låt detta första namn åt mig förvaradt bli»,
Brast ut med gråt Eglé. Och begges tårar rinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
