Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af nattens stjernbeströdda slöja
Var himlen än i skugga skymd,
När späda lysningar sig höja
Vid kanten af hans östra rymd.
Snart ösat kan hans srvnins fatta.
C G J G
Dess strimmor, ständigt mindre matta,
I klarhet ökas efter hand;
Re n ljusets första skiften bryta,
Vid horisonten sammanflyta
Och bredas i en hvitnad rand.
Vid första skymten af dess låga
Sin spira sömnen öfverger
At en lifgifvande förmåga,
Som sänker sig till jorden ner.
I mörkrets djup, som allt betäcker,
Hon steg för steg sin anda sträcker:
Med väckelse och känslighet
Kring varelsernas riken buren,
Och kallande på nytt naturen
Till verkningar och rörlighet.
Dess anda lifvar menskans sinne,
Hon vaknar ur sin dvalas tvång;
Med lika kraft af hopp och minne,
Ny och densamma på en gång.
O vällust af en väcknings stunder,
För skapelsens och tankens under!
O ständigt nva födelse!
Hvar dag en bild af evigheten
Och pant af den odödligheten,
Som väntar menskans varelse!
Det sken likväl, som luften målar,
Ej än åt synen visshet ger.
An har ej dagen sina strålar,
Ej natten sina skuggor mer.
Men snart han morgonrodnan kallar.
Dess eldflod öfver hvalfvet svallar
Från östra himlens öppna dam,
Der solen, som oss närmre hastar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
