- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 3. Gustavianska tiden. 1 /
389

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Välkommen hulda sömn! blif åter jordens fägnad,

Tag menskan i försvar och gif de hjertan hägnad,

Som under dagens tyngd förbidade din tröst.

Till dig ej löjet når, men sorgen ock ej tränger,

Och i den helgedom, du för dem begge stänger,

Hörs ingenderas röst.

I djupet af ditt lugn, der lifvets minnen vika,

Liksom i grafvens natt, de dödeliga lika,

Ehur dem lyckan skilt, emotta samma rätt.

När, säll att åt din makt sitt väsen öfverlåta,

Du glädjens ögon slöt, din hand på dem som gråta
Ar äfven lika lätt.

Fast ej din makt förstör de qval, som oss bedröfva,
Hvad du ej qväfva kan, allt nog att du kan döfva:

Allt nog att åt vårt lif du ögonblick beskär,

O O ’

Och skymmer någon gång vårt öde med din dimma.
Om oss en sällhet gife, hon mindre nöjets timma

An plågans afbrott är.

Men jorden mellertid förstäld och stum och härjad,
Af inga samljud väckt, af inga strålar färgad,

Är blott en liflös vidd, den skuggan öfverdrar;

Och der jag i en verld, som öfverallt försvinner,

Af väsen, blott mig sjelf, af rum, allenast finner
Mitt eget ställe qvar.

Hvad dödlik ensamhet förstummar nattens timmar!
Hur djupt dess mörkers haf allt skapadt öfversvimmar!
Så vidsträckt fordomdags och ödsligt fruktansvärd
Sig kaos’ gamla natt i gränslösheten sträckte,

Tills en allsmäktig röst dess spridda ämnen väckte
Att samlas till en verld.

Du nattens äldsta barn, hvars skuggor kring mig gjutas,
Som var förrn allt begynt, och blir när allt skall slutas,
I hvilken allt fått lif och släckes ut igen.

Skänk åt mitt väsens tid, o tystnad, dödens like!

Att förr n du mig förödt, på gränsen af ditt rike
En stund bese dig än.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/3/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free