Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sägande: kommen, I dödlige! åter,
Och hvad I varit förblifven på nytt.
Seklernas längd, mot Din evighet mäten,
Är som en dag emot tusende år;
Lika en nattvakt, med ljuset förgäten,
Lika den stund, som försvunnit i går.
Menskan, med strömmen af åldrarne dragen,
Flyr som de drömmar, dem ljuset förstör;
Lika med blomman som väntade dagen:
Morgonens barn, som med aftonen dör.
Så, vid Ditt vredgande, utan försköning,
Bortrycks vår varelse, hastigt förtärd,
Och vår missgerning, ur skuggornas boning,
Yppas för Dig i det evigas verld.
Derföre gå våra dagar till ända
Vid din förtörnelses tvingande bud,
Och till det mål, dit de skyndsamme lända,
Bortflyga som ett försvinnande ljud.
Och, om till yttersta gränsen af tiden
Lifvet kan äfven förlänga sin gång,
Sjelfva den stund, som var gladast förliden,
Var dock ej annat än mödor och tvång.
Alen hvem betraktar Din makt och sin fara,
Under de villor, som sinnet förströ?
Herre! att vi må förståndige vara,
Lär oss betänka att vi måste dö!
Alen mellertid, och så länge Du skickar
Fortsatta stunder till dem, Du mig ger,
Vänd Dina ögons förbarmande blickar
Till den förgängliges lidande ner.
Gläd oss, som olyckor länge betunga,
Snart af Din nåd låt oss mättas igen,
Unna högtidligen oss Dig lofsjunga
Alla de dagar, Du skänker oss än.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
