Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han på gymnasiebänken »kunde en stor del utantill». Vid
läsningen af Voltaires bekanta dikt öfver Lissabons
förstöring utbrister han: »Med sina tänkesätt i detta stycket (ty
i sin stora krambod för hela Europa har han tänkesätt af
alla sorteringar) skulle denne universelle, just derför
medelmåttige, alltid vettige, aldrig upphöjde mästercharlatanen
vara i alla verldens religioner en välrimmande, ironisk,
half-gudlös narr. Han skulle alltid gäcka Gud, alltid finna det
grymt, bizarrt och galet, att Gud handlar efter lagar, och
att dessa lagar ställa tingen under hvarandra... Om
verlden vore i sin egentliga afsigt gjord för oss, så tillstår jag,
att den vore det största stympverk af den barockaste
verkmästare som kan tänkas, ett kaos af ljus och mörker, af
makt och vanmakt, en oändlig förvirring af hvad man ville
och icke ville. Sådan är den kristna mytologiens grund —
i alla fall med en sinneshöghet vida öfver tusen Voltairers.»
Man måste erinra sig hela det oerhörda tryck, som
upplysningstidehvarfvets förståndsbildning öfvat på sinnena,
för att fatta den förtjusning, med hvilken en Thorild kunde
fördjupa sig i känslolifvets underbart lockande verld. I
lidelsens eller stämningens ögonblick tyckte sig han och hans
meningsfränder känna Gudomens egen ande genomströmma
själen, och de kände sig såsom varelser af en högre ‘art,
stående öfver den känslofattiga hop, som myllrade omkring
dem. Det är derför fullkomligt i stil med denna
verlds-åskådning, då vi hos Thorild läsa ett utbrott sådant som
detta: »Tusende gånger tillbad jag min själs omätliga
ömhet, kraft, ljus och storhet. Denna tillbedelse var det aldra
heligaste af min lycksalighet. Men också trodde jag, att
hvar dödlig var en Gud i sin natur».
Ingen kulturströmning har också framkallat så mycken
sjelfförgudning, så mycken sjuklig fåfänga som denna, och
hos Thorild är detta drag ej det minst framträdande. Af
sina anhängare fordrade han en nästan gudomlig vördnad,
i sina skrifter återkommer han ständigt till sitt eget jag, och
i diskussionen föredrager han vanligen kategoriska
orakelspråk framför ett enkelt bevis. Thorild gör sjelf ingen
hemlighet af detta karaktersdrag: »Jag tycker aldrig om att
slåss med mina ovänner som jemnlik, utan som öfverlägsen!
Ve öfver långt käbbel! Jag älskar att decidera. Kort
och nog!» Anledningen till detta andliga högmod är ej
svår att förstå, och man behöfver ej läsa länge i Thorilds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
