Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-ocli-]{+och+} kalmucker, då man söker blott
hvad som kan plundras
och härjas, som uppöfver de låga vettlösa
gäckspel, som
borde tillhöra endast hottentotter. Och likväl är ett af dessa
— hvad de mesta kritiker alltid varit!
Granska — är då, i snillets verld,
att skipa rätt, och
vara en granskare, att der vara, på ett stort och högt sätt,
rättvis. Hvilket att vara, är det enda gudomliga, som
tillhör en dödlig: ty allt annat stort kan lysa och förvåna, men
som ett bloss, hvilket förgår ännu snarare än den dumma
häpnad det väcker.
Men det är ett särdeles ord, detta rättvis! ty det
betyder vis på rätt; och fordrar derföre nödvändigt att känna
de lagar, efter hvilka man skall dömma.
Och om till äfventyrs ni, min herre, dessa lagar aldrig
känt; så har ni dock en stor, en fullkomlig ursäkt, så i vår,
som i alla länders vitterhet, hvilken varit och är, i
granskning, ett
darkness visible, ett klart barbari.
Ty ni vet, huru de franska vackra snillen evigt
sönderslita hvarannan, evigt så smäda, som vore heder ingen
egendom, och den ro, i hvilken den bör njutas, icke helig; huru
bland dem att lysa af en liten skicklighet eller dygd är så
farligt, som på osäkra vägar att lysa med en juvel eller
minsta guld: huru Voltaire sade sig hvar vecka gå igenom
en skärseld af försmädelse,
oeh Rousseaus heliga lif — var
det icke ett långt marter under vitterhetens kannibaler,
hvilkas erzkannibal just denne Voltaire var!
I England — är man så mycket vildare, som man är
starkare.
Och hos oss, min herre, är der någonting så kalmuckiskt
och så hottentottiskt, så argt och så lågt, som icke varit
försökt? Jag frågar er, en så djup kännare: denna fackla,
som skulle förelysa snillen på vägen till ära, har man ej
slagit den i synen på dem, svedt ögonbrynen och bränt ett
ansigte, som kunde hafva glädt verlden med uttryck af det
sannas gudomliga, af naturens sköna, åtminstone af ett
menskligt behag; bränt så vildt, att de sedan sett ut, som
hade de sprungit från bålet?
Ni, min herre, älskar vitterheten: säg mig, tror ni ej,
att förbannelsen af dessa skådespel hvilar ännu på någon
kal
lijessa, hvilken af sina lagrar kan höljas, men aldrig
välsignas; nej! hvilkens lagrar, från detta fält, hämdens
ljungeld härjat, eller skall härja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
