Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men molnet flydde; stjernan blänkte
Ljuft på sitt hvalf och syntes le.
Jag gladdes i min själ, och tänkte:
Här kan jag sorg och nöje se.
Annett, Annett, lät molnet fara,
Och le mot nästa ögonblick.
Du skulle utan nöje vara,
Om alla nöjen fritt du fick.
Ett ständigt solsken ingen gläder,
En ständig glans gör synen svag:
Så lyckan hjertat! Och du kläder
Dig ej med blomster hvarje dag.
Den vexling, uti allt sig röjer,
Oss tårar, men ock vishet lär;
Den smärtar, men ock själen höjer
Till det som evigt nöje är.
Och lugnet efter stormen ilar,
Och solen genom åskans sky,
Ljuft efter sorgen hjertat hvilar,
Och hvarje tår gör glädjen ny.
Men lyckan tom och fjollig lyser:
Matt är dess öga, kall dess blick.
Ack! denna mun så vettlöst myser:
Hon allt, men icke känsla fick.
Det ömhet ger, som ömt oss sårar.
Se! Rosen föds af himlens regn;
Så hjertats nöje utaf tårar,
Annett! har både lif och hägn.
Gråt, var ett helgon för de ömma!
Bryt fram, och tillra, ljufva tår!
När denna himladagg får strömma,
Sin glans din själ, din skönhet får.
Gråt, ömma! men förutan smärta;
Så ljuft som tyst. Det är din tröst
Du har ej lycka, men ett hjerta,
Som känner nöjets gudaröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
