Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kanske i en evighet
Skall jag från en stjerna skåda
På förflutna dagars våda,
I en trygg odödlighet.
Du, o fader, på mig tänkte
Då jag i mitt intet låg;
Du min brist och svaghet såg
Och det hjerta, du mig skänkte;
Släck den eld, som blef mitt brott;
Du den i mitt väsen tände,
När du, evige, mig sände
Utaf ljuft och led t min lott.
Se den ros, som jorden pryder,
Huru den sin bane får
Och till sin förvandling går:
Jag dess vink ock villigt lyder,
Blott mitt fängsel må bli kort;
Liens hugg jag icke aktar,
Men med vinterns slut afvaktar
Vårens blomster, som dog bort.
[-Jag-]
{+.lag+} har denna telning varit,
Som olyckligt runnit fram
På en annars nyttig stam:
Jag den art du gaf, förfarit;
Bryt då oartsgrenen af,
Men låt se’n en ny sig lifva,
Som må bättre frukter gifva;
Glöm mitt fel, men ej min graf.
Orfeus till Apollo.
Det var en tid... O! ljufva minne
Då kärlek gjorde allt mitt väl:
Mitt hela väsen var ett sinne
I min i vällust dränkta själ.
Att frukta, hoppas, längta, njuta,
Och Erydice i skötet sluta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
